Jag kom på mig själv häromdagen, med att reagera med förvåning vid åsynen av en person med grått hår. Först fattade jag inte varför. Sen kom jag på att det är för att man nästan aldrig ser personer med grått hår här. Folk lever inte länge nog för håret att gråna.
Dagarna flyger fram här i mörkaste Afrika. Det känns stundtals som att man står på samma ställe dagarna i ända, och snurrar runt varv efter varv utan att komma någonstans, för att det hela tiden ramlar på en nya saker att ta tag i. Små som stora.
Jag har åkt på min första utflykt, till ett hälsocenter 45 km härifrån, i Farazala, som jag nu efter att fröken Lorena Moyano från Cordoba i Argentina åkt hem, också är ansvarig för. Otroligt skönt att komma utanför stan! Det hade regnat under natten, vilket innebär att vi körde mer eller mindre i en flod hela vägen. Jag upphör aldrig att beundra Toyota Landcruisers. De är närmast amfibiefordon!
Naturen består av halvskog och högt gräs. Mangolundar, träsk och bruna fyrkantiga hyddor av soltorkat tegel, med halmtak.
Någon har skrämt upp mig med att prata om frekvensen kobror per kvadratkilometer. Och genom att berätta att de sett en styck i en pöl på gården, och en utanför den öppna hydda där vi vanligen äter mat och hänger. Självklart är de av arten spitting cobras, de som spottar för att förblinda innan de biter. Jag är livrädd och stampar i marken hela tiden när jag går! De sannolikt något mer frekventa paddorna ger mig regelbundet en chock när de hoppar fram ur buskarna. Det hjälper föga att alla säger att ormarna är mer rädda för mig. Jag är stigmatiserad av “Ett med naturen”.
***
Jag skulle vilja tacka alla alla för de fina saker ni skrivit till mig efter mitt förra blogginlägg. De mailen betyder hela världen. Att kunna dela med sig av det här är som jag redan sagt livsviktigt för att inte tappa orienteringen helt och hållet.
Sanningen att säga är jag fortfarande spak efter förra veckans jourer. Fast jag börjar hämta mig. Och jag blev riktigt upplivad av dagens projekt att försöka hitta på ett system för att få personalen på barnavdelningen att tvätta händerna under ronden. Detta slutade med att jag och Silvia som egentligen är här för att jobba med vatten och sanitet, men som fått hoppa in som logistiker för att ingen annan finns, stod och hällde ut rengöringsmedel i liksom ett plastjuver, för att jag skulle kunna ta flaskorna till mitt handtvätts-kit. Därefter hade jag en diskussion med Benoit, personalchef på sjukhuset, om vem som kunde tänkas vara ansvarig för att fylla på flaskorna med vatten varje dag, och byta ut den efter ronden smutsiga handduken att torka händerna på. Och var skall lagret vara? Vem tvättar handdukarna? Benoit hade idag på sig en blåorange dräkt med vita elefanter på. Därefter letade jag upp MSFs hygienguide och satte mig att tillverka ett plakat som skall sitta på alla dörrarna på sjukhuset, om hur och när tvätta händerna.
Jamen, man gör liksom lite av varje, va.
Dagens höjdpunkt var att uttorkade, undernärda Kristine mår lite bättre, och att personalen på barnavdelningen har börjat rapportera vilka ungar som kräver mer uppmärksamhet och övervakning än andra, till varandra när skiftet byts! Min ide! Mitt tjat!
katja
torsdag 18 september 2008
tisdag 9 september 2008
När regnet faller
Kabo 9 september 2008
Det regnar och jag är trött. Oroväckande trött efter bara två veckor i projektet egentligen.
I natt hade jag en nattjour jag aldrig kommer glömma. En 8-årig pojke dog i mina händer och jag var helt maktlös. Jag hade gjort allt jag kunnat, och ändå kunde jag inte hjälpa honom tillräckligt. Med betoning på vad JAG kunnat, för tvivlen på en själv är enorma. Kanske alla andra hade gjort ett bättre jobb? Och var fan ar röntgenapparaten? Och narkosläkaren? Och vad fan kan han inte få vara svensk för? Då hade han levt idag.
Den här lille killen hade inget val. Han fick mig och ingen annan.
Han dog klockan 3.40. Några timmar tidigare hade han sagt tack för att jag kom och försökte göra nåt.
**
Jag har sen jobbat hela dagen med att försöka hitta olika sätt att trolla fram förbättringar i vår kvalite i projektet. Helt sjukt. Något säger mig att jag inte har varit helt polyvalent i mina förmågor efter mycket få timmars sömn och efter nattens mörkaste mörker.
En timmes tennismatch med min lokale doktorskollega Hervé är förmodligen det bästa jag gjort idag.
Jag fick en klump i halsen när de kallade på radion för nån timme sen, jag är jour hela veckan, om vad de sa var två dåliga ungar som kom skickade från landsbygden. En med malaria och blodbrist, en med malaria och kramper. Tack och lov var det inte så illa med dem. Där kanske jag hinner hjälpa. Vågar kanske tom hoppas på det.
**
Läget i centralafrikanska republiken är för att dra en gammal floskel, väldig ovisst. Ett eld upphör är uppsagt, någon har anfallit en konvoj och det väntas vedergällning. Var förväntas vedergällningen? Kanske här. Kanske inte.
Det är lätt att glömma bort hur instabilt läget är runtomkring när man vandrar fram och tillbaks mellan sjukhuset och basen, och vinkar till damerna som säljer guava.
Kabo är stället där allt korsas. Gränser mellan stridande grupper. Handelsvägar med nomadernas boskapsvagnar. Nordafrika och centralafrika. Kristna missionsafrika med muslimska Afrika med en väldig levande gammal stamkultur med både voodoinslag och medicinman. Det är osannolikt exotiskt här!
Den dominerande stammen är nattsvart, och kvinnorna bär håret, jag skojar inte, i tvinnade „lakritsflätor“ som står rakt ut från huvudet. . Kanske 10 stycken per huvud. Jag trodde inte det fanns annat än i rasistiska amerikanska gamla serietidningar, och finska lakritspaket. Alla kvinnor är makalöst vackra och man känner sig om möjligt än mer skruttig i sina avlagda kläder, svettiga hy, och håret på tropisk ända.
Männen har ofta rispade mönster på kinder och panna, jag tror att de får mönsterna i 13-årsåldern som en form av vuxenhetsrit. Alla bär kläder i glada färger och med klassiska afrikanska mönster. Glatt blandade med enstaka tyger med brev, bilar och jesusbilder. Prästen i kyrkan har en klädnad med tryckta jesusar på!
Det finns även arabiska stammar som ser helt helt annorlunda ut. Mbororos. Nomader. Ljusare hy, smalare ansikten. Vävda kläder i ull, randiga kjolar, enstaka färger. Kvinnorna har ofta tatueringar i ansiktena, och liksom en enda tjock kort fläta uppe på huvudet, som hänger ner i pannan, sen en likadan i nacken som hänger ner mot ryggen. Åter, makalöst.
Och väldigt väldigt speciellt att få möta.
**
Mitt team består av en grekisk konstig doktor, en trött argentinsk sjuksköterska som snart skall åka hem, en glad spansk projektledare som också snart skall åka hem, och ersätts av Cristina 55 från Andalusien. Hon har vuxna barn, och har jobbat de senaste 10 åren med humanitär hjälp i Afrika. En stor idol. Snygg. Sen är det Rachelle, 27, från Quebec. Gillar hockey, brottning och att prata engelska. Bullrig och stor och snäll. Sen är det jag. Vi fattas en logistiker. Som vår stand-in vatten och sanitetstekniker Silvia från Barcelona hoppas blir Javier Bardem för han gillar tydligen MSF en massa. Kort sagt, vi är en brokig hög. Jag är egentligen mest lik den redan nämnde dr Hervé som är uppväxt i Bangui, är 32 år gammal och gillar musik.
Det går säkert att utläsa av ovanstående att jag har det både si och så. Franskan går väl lite bättre hela tiden, fast idag har jag varit för trött för att böja verb och fundera på om jag skall välja konjunktiv eller konditionalis.
katja
Det regnar och jag är trött. Oroväckande trött efter bara två veckor i projektet egentligen.
I natt hade jag en nattjour jag aldrig kommer glömma. En 8-årig pojke dog i mina händer och jag var helt maktlös. Jag hade gjort allt jag kunnat, och ändå kunde jag inte hjälpa honom tillräckligt. Med betoning på vad JAG kunnat, för tvivlen på en själv är enorma. Kanske alla andra hade gjort ett bättre jobb? Och var fan ar röntgenapparaten? Och narkosläkaren? Och vad fan kan han inte få vara svensk för? Då hade han levt idag.
Den här lille killen hade inget val. Han fick mig och ingen annan.
Han dog klockan 3.40. Några timmar tidigare hade han sagt tack för att jag kom och försökte göra nåt.
**
Jag har sen jobbat hela dagen med att försöka hitta olika sätt att trolla fram förbättringar i vår kvalite i projektet. Helt sjukt. Något säger mig att jag inte har varit helt polyvalent i mina förmågor efter mycket få timmars sömn och efter nattens mörkaste mörker.
En timmes tennismatch med min lokale doktorskollega Hervé är förmodligen det bästa jag gjort idag.
Jag fick en klump i halsen när de kallade på radion för nån timme sen, jag är jour hela veckan, om vad de sa var två dåliga ungar som kom skickade från landsbygden. En med malaria och blodbrist, en med malaria och kramper. Tack och lov var det inte så illa med dem. Där kanske jag hinner hjälpa. Vågar kanske tom hoppas på det.
**
Läget i centralafrikanska republiken är för att dra en gammal floskel, väldig ovisst. Ett eld upphör är uppsagt, någon har anfallit en konvoj och det väntas vedergällning. Var förväntas vedergällningen? Kanske här. Kanske inte.
Det är lätt att glömma bort hur instabilt läget är runtomkring när man vandrar fram och tillbaks mellan sjukhuset och basen, och vinkar till damerna som säljer guava.
Kabo är stället där allt korsas. Gränser mellan stridande grupper. Handelsvägar med nomadernas boskapsvagnar. Nordafrika och centralafrika. Kristna missionsafrika med muslimska Afrika med en väldig levande gammal stamkultur med både voodoinslag och medicinman. Det är osannolikt exotiskt här!
Den dominerande stammen är nattsvart, och kvinnorna bär håret, jag skojar inte, i tvinnade „lakritsflätor“ som står rakt ut från huvudet. . Kanske 10 stycken per huvud. Jag trodde inte det fanns annat än i rasistiska amerikanska gamla serietidningar, och finska lakritspaket. Alla kvinnor är makalöst vackra och man känner sig om möjligt än mer skruttig i sina avlagda kläder, svettiga hy, och håret på tropisk ända.
Männen har ofta rispade mönster på kinder och panna, jag tror att de får mönsterna i 13-årsåldern som en form av vuxenhetsrit. Alla bär kläder i glada färger och med klassiska afrikanska mönster. Glatt blandade med enstaka tyger med brev, bilar och jesusbilder. Prästen i kyrkan har en klädnad med tryckta jesusar på!
Det finns även arabiska stammar som ser helt helt annorlunda ut. Mbororos. Nomader. Ljusare hy, smalare ansikten. Vävda kläder i ull, randiga kjolar, enstaka färger. Kvinnorna har ofta tatueringar i ansiktena, och liksom en enda tjock kort fläta uppe på huvudet, som hänger ner i pannan, sen en likadan i nacken som hänger ner mot ryggen. Åter, makalöst.
Och väldigt väldigt speciellt att få möta.
**
Mitt team består av en grekisk konstig doktor, en trött argentinsk sjuksköterska som snart skall åka hem, en glad spansk projektledare som också snart skall åka hem, och ersätts av Cristina 55 från Andalusien. Hon har vuxna barn, och har jobbat de senaste 10 åren med humanitär hjälp i Afrika. En stor idol. Snygg. Sen är det Rachelle, 27, från Quebec. Gillar hockey, brottning och att prata engelska. Bullrig och stor och snäll. Sen är det jag. Vi fattas en logistiker. Som vår stand-in vatten och sanitetstekniker Silvia från Barcelona hoppas blir Javier Bardem för han gillar tydligen MSF en massa. Kort sagt, vi är en brokig hög. Jag är egentligen mest lik den redan nämnde dr Hervé som är uppväxt i Bangui, är 32 år gammal och gillar musik.
Det går säkert att utläsa av ovanstående att jag har det både si och så. Franskan går väl lite bättre hela tiden, fast idag har jag varit för trött för att böja verb och fundera på om jag skall välja konjunktiv eller konditionalis.
katja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
