Kabo 24 oktober 2008
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks sjukhuset för någon vecka sedan. Med sin pappa. Uttorkad efter flera dagars diarré.
Flickan med den gula ballongen ler aldrig.
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks till sjukhuset alldeles för snabbt efter att ha blivit utskriven för den förra luftvägsinfektionen. Hon är enda syskonet, för de andra är döda. Mamma och pappa mår inte så bra. De turas om att vara den som är med henne på sjukhuset, på så sätt får de också ett mål mat i alla fall varannan dag.
Flickan med den gula ballongen fick den gula ballongen av ett gäng européer som tröttnade på sorg och elände och bestämde sig för att gå till barnavdelningen med såpbubblor, kritor och ballonger.
Hon såg mycket mycket allvarlig ut när hon fick sin gula ballong. Hon tog den sakta och gick tillbaks till sin säng. Hon är fem år gammal och väger 9 kg.
Rachelle kom dit och på sitt vanliga, härliga, ohämmade, översvallande kanadensiska burdusa hockey- och brottningssätt försökte hon locka fram skrattet, utan att lyckas. Men flickan med den gula ballongen blåste såpbubblor på ett mycket koncentrerat vis.
Efter allt ståhej och skratt stod flickan med den gula ballongen på grusplanen bakom barnavdelningen. I det skumma skymningsljuset var hon mörkast av allt , den beige-bruna T-shirtklänningen som nog en gång hade blommor lite ljusare, mot det brunröda gruset.
Som bjärt kontrast en knallgul ballong i famnen. Nästan lika stor som hennes bröstkorg.
Hon stod liksom bara där och tittade på ballongen. Allvarligt. Blickstilla. Jag är själaglad att hon kan ta sig ut själv på den där grusplanen, utan att pappan bär henne.
När flickan med den gula ballongen såg Rachelle igen, så log hon och gömde huvudet bakom ballongen. Mycket snabbt. Därefter åter gravallvarlig. Jag har fortfarande aldrig sett henne le.
Flickan med den gula ballongen har långt framskriden AIDS, och om inte jag lyckas lobba tillräckligt hårt, så att vi kan börja behandla barn med AIDS, så kommer flickan med den gula ballongen att dö. Snart.
fredag 24 oktober 2008
lördag 11 oktober 2008
Kabo 11 oktober
Man skulle också kunna säga att jag bor i the garden of Eden. Varje frukost går vi och plockar grapefrukt från våra egna träd. Grenarna är så tunga av frukt att de knäcks. Därutöver kan vi plocka guava, papaya, citroner, bananer. Stora buskar bouganvillea hänger över sandsäckarna som omger vårt safe room, som skall utnyttjas om det blir våldsamt och vi inte har en väg ut. Detta rum är bla utrustat med en låda med förnödenheter som snickers och bönor. Därutöver växer buskar med gardenior, och sedan en vecka eller så också små små skott som skall bli svenska sommarblommor! Jag har helt trashat ekosystemet.
Jag bor i en vitkalkad oval hydda med blå grund och halmtak. En groda som jag döpt till Artur har flyttat in. Vi skrämmer gemensamt livet ur varandra varje kväll. Själv tror jag han bestämt sig för att stanna för att livet i rummet är en fest på myggor som letar sött lite vitare blod.
Mitt största insektsproblem är dock inte mygg, utan ett kryp som jag ännu inte identifierat, som mer orsakar brännblåsor som spricker, aldrig slutar klia, och aldrig läker. Fötterna fulla, just snyggt.
Världen blir mindre och mindre och jag insåg just att jag inte sett annat än bas och sjukhus på en vecka. Det finns annars inte mindre än 3 barer i Kabo! Chez Ami, chez jaques och la cafeteria. Den första är liksom som en gård med lite stolar, skarpt ljus och ibland musik, inte så illa ändå. Cafeteria har generellt sett lite för mycket soldater i klientelet, så dit går jag bara för att dricka varm läsk på söndageftermiddagarna. Chez jaques är det egentligen svårt att se att det är en bar, för det ser vid första anblick ut som en övergiven gris-stia i soltorkat tegel och bast vid vägen. Men går man in där och sätter sig på en av de 4 skrangliga stolarna, kommer det vanligen någon och frågar om man vill ha öl.
I söndags vaknade jag av att rachelle vrålade att jag skulle kalla på henne på com-radion när jag vaknade för hon skulle gå och kolla på tam tam (RCAs svar på djembe).. När jag väl gick upp var basen övergiven. Jag kallade men ingen svarade givetvis. Sagt och gjort, får väl göra som alla andra och gå mot ljudet av trummorna. 10 minuter och en hög galna ungar senare möts jag av en makalös syn. 6 genomsvettiga pojkar i mattsvarta dumstrutar och bastkjol som dansar och svänger höfter i vanvettig takt i ring kring en hydda. Omgivna av 200 pers som trummar och dansar med. Kvinnor med folie, tomma påsar av Plumpy Nut (högenergipasta till undernärda barn), tomma cigarettpaket och bitar av överlevnadsfilt i guldfärg i håret. Det är säkert 35 grader varmt. Det visar sig att detta är en omskärelserit. Pojkarna är alla från kvarteret och de dansar runt alla de respektive hus som någon av dem bor i. De har just tillbringat en månad i djungeln, under ledning av nån elaking som har skurit djupa sår i ryggen på dem, för att härda, och för att sona de bus de har gjort fram tills nu, som deras föräldrar inte kunnat straffa dem för. De har dansat sedan klocka fyra på morgonen, och jag kom dit vid 10-tiden. 6 timmar i hettan, och de skulle dansa till solnedgång vid 6-tiden på kvällen. Jesus… Folk strömmar till och från från alla håll. Fulla unga män i peruk och nylonblommor i håret. En del med mer traditionell klädsel. Svett, damm, yra, solsting och tamtam.
Vad skall jag säga om jobbet. Det är verkligen upp och ner. Vissa dagar tycker man att man gör nåt, nåt bra. Att folk lyssnar och lär. Att barnen blir bättre omhändertagna. Och hon som kom in och var i chock på grund av en uttorkning, hon som var så nära att dö att hjärtat slog oregelbundet och kroppen var kall, hon överlevde ju trots allt. Andra, som idag, måste man dricka öl till lunch för att en unge till har dött, som man hade kunnat rädda om instruktioner hade följts. Och hon med uttorkningen som nästan dog, hon är uttorkad igen för att övervakningen har brustit och alla skyller på att mamman inte gör vad hon ska. Fruktansvärt frustrerande, och fruktansvärt svårt att behålla besinning, och styrfart. Jävla jävla jävla skit.
Jag har, hör och häpna, skrivit månatlig rapport nummer två på franska, om det epidemiologiska läget i region sanitaire nr 3, sous-prefecture kabo. Något av ett skämt att försöka analysera saker och ting på ett språk som man inte kan säga « sladd » på. Men jag har lärt mig många fina uttryck, som ord för understödja, hantera, stigande/sjunkande frekvens. Likaledes en kvartalsrapport om effekten av vårt program för tuberkulos. Ha!
För att göra bilden komplett, och för att bilden av livet skall framstå som precis så absurt som det är, kan jag säga att Paris Hiltons kille NÄSTAN kom hit för att sjunga för barnen. Helt sant. FATTAR NI VAD SJUKT!! Han är tydligen ambassadör för Unicef.
A la prochaine
katja
Jag bor i en vitkalkad oval hydda med blå grund och halmtak. En groda som jag döpt till Artur har flyttat in. Vi skrämmer gemensamt livet ur varandra varje kväll. Själv tror jag han bestämt sig för att stanna för att livet i rummet är en fest på myggor som letar sött lite vitare blod.
Mitt största insektsproblem är dock inte mygg, utan ett kryp som jag ännu inte identifierat, som mer orsakar brännblåsor som spricker, aldrig slutar klia, och aldrig läker. Fötterna fulla, just snyggt.
Världen blir mindre och mindre och jag insåg just att jag inte sett annat än bas och sjukhus på en vecka. Det finns annars inte mindre än 3 barer i Kabo! Chez Ami, chez jaques och la cafeteria. Den första är liksom som en gård med lite stolar, skarpt ljus och ibland musik, inte så illa ändå. Cafeteria har generellt sett lite för mycket soldater i klientelet, så dit går jag bara för att dricka varm läsk på söndageftermiddagarna. Chez jaques är det egentligen svårt att se att det är en bar, för det ser vid första anblick ut som en övergiven gris-stia i soltorkat tegel och bast vid vägen. Men går man in där och sätter sig på en av de 4 skrangliga stolarna, kommer det vanligen någon och frågar om man vill ha öl.
I söndags vaknade jag av att rachelle vrålade att jag skulle kalla på henne på com-radion när jag vaknade för hon skulle gå och kolla på tam tam (RCAs svar på djembe).. När jag väl gick upp var basen övergiven. Jag kallade men ingen svarade givetvis. Sagt och gjort, får väl göra som alla andra och gå mot ljudet av trummorna. 10 minuter och en hög galna ungar senare möts jag av en makalös syn. 6 genomsvettiga pojkar i mattsvarta dumstrutar och bastkjol som dansar och svänger höfter i vanvettig takt i ring kring en hydda. Omgivna av 200 pers som trummar och dansar med. Kvinnor med folie, tomma påsar av Plumpy Nut (högenergipasta till undernärda barn), tomma cigarettpaket och bitar av överlevnadsfilt i guldfärg i håret. Det är säkert 35 grader varmt. Det visar sig att detta är en omskärelserit. Pojkarna är alla från kvarteret och de dansar runt alla de respektive hus som någon av dem bor i. De har just tillbringat en månad i djungeln, under ledning av nån elaking som har skurit djupa sår i ryggen på dem, för att härda, och för att sona de bus de har gjort fram tills nu, som deras föräldrar inte kunnat straffa dem för. De har dansat sedan klocka fyra på morgonen, och jag kom dit vid 10-tiden. 6 timmar i hettan, och de skulle dansa till solnedgång vid 6-tiden på kvällen. Jesus… Folk strömmar till och från från alla håll. Fulla unga män i peruk och nylonblommor i håret. En del med mer traditionell klädsel. Svett, damm, yra, solsting och tamtam.
Vad skall jag säga om jobbet. Det är verkligen upp och ner. Vissa dagar tycker man att man gör nåt, nåt bra. Att folk lyssnar och lär. Att barnen blir bättre omhändertagna. Och hon som kom in och var i chock på grund av en uttorkning, hon som var så nära att dö att hjärtat slog oregelbundet och kroppen var kall, hon överlevde ju trots allt. Andra, som idag, måste man dricka öl till lunch för att en unge till har dött, som man hade kunnat rädda om instruktioner hade följts. Och hon med uttorkningen som nästan dog, hon är uttorkad igen för att övervakningen har brustit och alla skyller på att mamman inte gör vad hon ska. Fruktansvärt frustrerande, och fruktansvärt svårt att behålla besinning, och styrfart. Jävla jävla jävla skit.
Jag har, hör och häpna, skrivit månatlig rapport nummer två på franska, om det epidemiologiska läget i region sanitaire nr 3, sous-prefecture kabo. Något av ett skämt att försöka analysera saker och ting på ett språk som man inte kan säga « sladd » på. Men jag har lärt mig många fina uttryck, som ord för understödja, hantera, stigande/sjunkande frekvens. Likaledes en kvartalsrapport om effekten av vårt program för tuberkulos. Ha!
För att göra bilden komplett, och för att bilden av livet skall framstå som precis så absurt som det är, kan jag säga att Paris Hiltons kille NÄSTAN kom hit för att sjunga för barnen. Helt sant. FATTAR NI VAD SJUKT!! Han är tydligen ambassadör för Unicef.
A la prochaine
katja
fredag 3 oktober 2008
Kabo 30 septembre
Det har varit många ögonblick den här veckan. Sådana när man plötsligt tycks ta ett foto på, eller frysa, verkligheten en minut, och frågar sig själv- är jag verkligen här??
5 ögonblick:
Klockan är säkert inte så mycket en lördagkväll, men hela Kabo är tyst, förutom vår bas. Ingen tam tam någon annanstans. Men jag har lyckats leta fram en flaska av vad som är helt omöjligt att bestämma om det är whisky, cognac, brandy, likör, alltså GBA-general brown alcohol. Rachelle har druckit för mycket av den och svimmar och bryter på vägen ett papayaträd. Silvia och Pieter bär först Rachelle till sängen, därefter följer en exalterad diskussion om var vi skall gömma papayan, så att ingen hittar liket imorgon. Så gott det går dånar Leftfield från Pieters små iPod-högtalare. Jag är i FULLSTÄNDIG extas och dansar ömsom med en stol, ömsom gör jag höga knän kring bordet. –FRYS-. Det behövs tydligen GBA och en belgisk barnmorska med bra musiksmak för att få fart på expatlivet.
Gräset är liksom mer som vass och hela tiden kring 2 meter högt. Det omger den 4 meter breda vägen på båda sidor, och man ser bara det rödbruna gruset framför sig. I cirka tio meter innan gräset täcker sikten helt. Fast vägen är ju forstås mer flod. Fantastiska fåglar, klarröda och svarta flyger omkring och sätter sig och gungar på grässtråna. Plötsligt skymtar ansikten fram bland grässtråna, med mycket mycket breda vita leenden, under kanske högar av grenar som snörts ihop på huvudet. – FRYS- Lokalbefolkning som flytt ut i gräset för att vår bil kommer förbi. Det ser helt otroligt roligt ut när tre knyten på rad guppar fram ovanför gräset. Underst en klut, följt av en skål, fylld med majskorn, kanske en låda mathjälp från Unicef, en filt, 7 stearinljus och ofelbart ett paraply överst! Att ta till när sol och regn blir för hårda. Under denna lilla trave en makalöst vacker kvinna. Kanske på väg till marknaden.
Vad är det här för sörja egentligen? Någon sorts gummi pasta, två sorter. Denna skall ätas med händerna och doppas i antingen en radioaktiv chilisås, eller en något snällare sås faktiskt med fiskbitar i. Tittar man sig omkring sitter man mitt på en grusplan, med vägen just bredvid, de där fyrkantiga hyddorna runtomkring. Det serveras supersött te och vi hänger med personalen från Poste de Sante i Farazala. Runtomkring loppbitna hyndor, kvinnor som flätar håret på varandra, barn som framförallt har tröjor och inga byxor och som liksom dansar lite varstans. Det är skymningsljus. Min blick fastnar på en mormor kanske 100 meter bort, som sitter på en plastmatta utanför hyddan, och leker med sina två sannolikt barnbarn. Den ena, kanske 3 år gammal, har en gul för stor långärmad tröja på sig, och använder den mer som en poncho än en tröja, det vill säga en arm fram som en snabel, en bak på ryggen, och resten runtomkring. Frys.
Klockan är kanske åtta och det är nattsvart. Ingen har orkat göra någon mat, trots att kocken har skickat med båda pasta att koka, samt bolognese på burk. Dessutom har vi ingen gryta med oss, och den där eldapparaten som vi vanligen använder för att värma upp tryckkokaren för sterilisation av våra instrument, den funkar inte. Moussa chaufför firar Ramadan, och har liksom slutat äta även efter att solen går ner, så han backar inte upp det här projektet med mat så mycket ändå. Således: Bröd, La vache Qui Rit, banan, jordnötter och tack så otroligt mycket för det initiativet, faktiskt lite belgisk choklad och 7-årig rom. Det är jag, Moussa, Eloi och Pieter. Vi är på utflykt till Farazala och skall tillbringa natten på hälsocentralen. Moussa har backat bilen upp mot trappan, och vi ligger på trappavsatsen och har kurs i kortspelet Uno. Klassiskt förekommande på mission med MSF. Moussa domnar av då och då, med sin transistorradio tryckt emot örat för att inte missa de franska nyheterna. Eloi förlorar stort, trots våra tappra försök att lära honom tricksen i detta ljuva kortspel. Plötsligt skymtar lite figurer fram i natten, sakta vankande emot oss. En kvinna med värkar på väg till oss för att föda, blir ingen mer sömn den här natten..
Jag och Pieter sitter ihopträngda i framsätet. Hela bakdelen av jeepen är full av patienter, förutom ena hörnet, där Eloi sitter inpackad, med en papplåda med en tupp i i knät, att ta hem till Kabo. Två rejält medtagna kvinnor med svår blodbrist respektive malaria backas upp av var sin familjemedlem, dropppåsarna hänger i fönsterkarmen. Båda kräks, och jag bannar mig själv att jag inte kom ihåg från Darfur att man ALLTID måste ha med sig kräkpåsar till kvinnorna. Vår favoritpassagerare i bilen är annars ungen med kwashiorkor, som utan att överdriva gråter HELA vägen hem, 2 timmar. Kopplingen har pajat, så Moussa får starta om bilen varje gång vi kör ner i en större vattenpöl, och som ni kanske har förstått finns det många såna på vägarna här. Den enligt säkerhetsreglementet obligatoriska telefonen har vår operativa chef glömt ge oss, och vi dividerar om vems felet egentligen är. Går bilen sönder här mitt ute i vildmarken är vi alltså fast utan att kunna kommunicera med omvärlden, tillsammans med kräkande patienter, en hungrig chaufför, en gråtande unge och en tupp. Hela situationen är vanvettigt tragikomisk och framkallar plötsligt ett otroligt förlösande skrattanfall. Allt under överinsyn av en hög förvånade locals och en tupp. FRYS.
Kram
katja
5 ögonblick:
Klockan är säkert inte så mycket en lördagkväll, men hela Kabo är tyst, förutom vår bas. Ingen tam tam någon annanstans. Men jag har lyckats leta fram en flaska av vad som är helt omöjligt att bestämma om det är whisky, cognac, brandy, likör, alltså GBA-general brown alcohol. Rachelle har druckit för mycket av den och svimmar och bryter på vägen ett papayaträd. Silvia och Pieter bär först Rachelle till sängen, därefter följer en exalterad diskussion om var vi skall gömma papayan, så att ingen hittar liket imorgon. Så gott det går dånar Leftfield från Pieters små iPod-högtalare. Jag är i FULLSTÄNDIG extas och dansar ömsom med en stol, ömsom gör jag höga knän kring bordet. –FRYS-. Det behövs tydligen GBA och en belgisk barnmorska med bra musiksmak för att få fart på expatlivet.
Gräset är liksom mer som vass och hela tiden kring 2 meter högt. Det omger den 4 meter breda vägen på båda sidor, och man ser bara det rödbruna gruset framför sig. I cirka tio meter innan gräset täcker sikten helt. Fast vägen är ju forstås mer flod. Fantastiska fåglar, klarröda och svarta flyger omkring och sätter sig och gungar på grässtråna. Plötsligt skymtar ansikten fram bland grässtråna, med mycket mycket breda vita leenden, under kanske högar av grenar som snörts ihop på huvudet. – FRYS- Lokalbefolkning som flytt ut i gräset för att vår bil kommer förbi. Det ser helt otroligt roligt ut när tre knyten på rad guppar fram ovanför gräset. Underst en klut, följt av en skål, fylld med majskorn, kanske en låda mathjälp från Unicef, en filt, 7 stearinljus och ofelbart ett paraply överst! Att ta till när sol och regn blir för hårda. Under denna lilla trave en makalöst vacker kvinna. Kanske på väg till marknaden.
Vad är det här för sörja egentligen? Någon sorts gummi pasta, två sorter. Denna skall ätas med händerna och doppas i antingen en radioaktiv chilisås, eller en något snällare sås faktiskt med fiskbitar i. Tittar man sig omkring sitter man mitt på en grusplan, med vägen just bredvid, de där fyrkantiga hyddorna runtomkring. Det serveras supersött te och vi hänger med personalen från Poste de Sante i Farazala. Runtomkring loppbitna hyndor, kvinnor som flätar håret på varandra, barn som framförallt har tröjor och inga byxor och som liksom dansar lite varstans. Det är skymningsljus. Min blick fastnar på en mormor kanske 100 meter bort, som sitter på en plastmatta utanför hyddan, och leker med sina två sannolikt barnbarn. Den ena, kanske 3 år gammal, har en gul för stor långärmad tröja på sig, och använder den mer som en poncho än en tröja, det vill säga en arm fram som en snabel, en bak på ryggen, och resten runtomkring. Frys.
Klockan är kanske åtta och det är nattsvart. Ingen har orkat göra någon mat, trots att kocken har skickat med båda pasta att koka, samt bolognese på burk. Dessutom har vi ingen gryta med oss, och den där eldapparaten som vi vanligen använder för att värma upp tryckkokaren för sterilisation av våra instrument, den funkar inte. Moussa chaufför firar Ramadan, och har liksom slutat äta även efter att solen går ner, så han backar inte upp det här projektet med mat så mycket ändå. Således: Bröd, La vache Qui Rit, banan, jordnötter och tack så otroligt mycket för det initiativet, faktiskt lite belgisk choklad och 7-årig rom. Det är jag, Moussa, Eloi och Pieter. Vi är på utflykt till Farazala och skall tillbringa natten på hälsocentralen. Moussa har backat bilen upp mot trappan, och vi ligger på trappavsatsen och har kurs i kortspelet Uno. Klassiskt förekommande på mission med MSF. Moussa domnar av då och då, med sin transistorradio tryckt emot örat för att inte missa de franska nyheterna. Eloi förlorar stort, trots våra tappra försök att lära honom tricksen i detta ljuva kortspel. Plötsligt skymtar lite figurer fram i natten, sakta vankande emot oss. En kvinna med värkar på väg till oss för att föda, blir ingen mer sömn den här natten..
Jag och Pieter sitter ihopträngda i framsätet. Hela bakdelen av jeepen är full av patienter, förutom ena hörnet, där Eloi sitter inpackad, med en papplåda med en tupp i i knät, att ta hem till Kabo. Två rejält medtagna kvinnor med svår blodbrist respektive malaria backas upp av var sin familjemedlem, dropppåsarna hänger i fönsterkarmen. Båda kräks, och jag bannar mig själv att jag inte kom ihåg från Darfur att man ALLTID måste ha med sig kräkpåsar till kvinnorna. Vår favoritpassagerare i bilen är annars ungen med kwashiorkor, som utan att överdriva gråter HELA vägen hem, 2 timmar. Kopplingen har pajat, så Moussa får starta om bilen varje gång vi kör ner i en större vattenpöl, och som ni kanske har förstått finns det många såna på vägarna här. Den enligt säkerhetsreglementet obligatoriska telefonen har vår operativa chef glömt ge oss, och vi dividerar om vems felet egentligen är. Går bilen sönder här mitt ute i vildmarken är vi alltså fast utan att kunna kommunicera med omvärlden, tillsammans med kräkande patienter, en hungrig chaufför, en gråtande unge och en tupp. Hela situationen är vanvettigt tragikomisk och framkallar plötsligt ett otroligt förlösande skrattanfall. Allt under överinsyn av en hög förvånade locals och en tupp. FRYS.
Kram
katja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
