Den sista månaden var absolut tokig. Allt gick i 190 km/h. Hann inte skriva hem. Och nu ar jag hemma. Med en kansla av att allt gick for fort. Och ett stort behov att kopa en vinterjacka!
De dar "evenemangen", som de kom att kallas, i mitten av november, med attacken i Nobandja som tom tog sig ut pa Reuters, satte igang en lavin av aktivitet, som pagick anda in i slutet av mitt uppdrag. Matdistributioner, masslingmassvaccinationer, explos, rapporter, mortalitetsstudier...
Via ett julfirande som resluterade i en bruten ta, och ett danskt spa, har jag nu hamnat i Angelholm.
Stort stort tack till alla som skrivit och peppat. Speciellt till Kristofer, for att han fixat och trixat, och for att han kom till Bangui.
Vi ses i vimlet
k
söndag 28 december 2008
tisdag 9 december 2008
måndag 8 december 2008
Sista rycket
Snart åker jag hem. Herregud, vart tog tiden vägen?
Söndag. Vi kom just tillbaks från marknaden. Rachelle och maria spelar landhockey med ungarna på gatan. Löjtnant Moussa har som vanligt frågat om vi skall gifta oss.
Jag har lite en klump i magen att jag snart skall lämna allt, och aldrig kommer se det igen. Jag är ju full av energi och vill göra massa saker här. Men livet går vidare. Hem till snön.
Det har varit en tid full av tokerier.
I onsdags jagade jag ut en höna från barnavdelningen. Två gånger!
I söndags kväll motade jag en hord av ett trettiotal upprörda hojtande människor i grind, som alla ville in på sjukhuset samtidigt, och ta “förbannelsen” av en kvinna som just kommit in med en oklar medvetslöshet. Ögon stora som fotbollar, fulla eller höga, vet inte riktigt. De var övertygade om att grannen hade åkt till en trollkarl i en by bredvid för att lägga denna förbannelse på kvinnan, och nu var de tvungna att ta med sig grannen in på sjukhuset för att bryta voodon. Grannen hade de släpat med sig från sitt kvarter. Jag försökte förklara för dem att först var vi tvungna att använda vår sorts medicin för att hjälpa henne, och därefter fick de lov att komma in. Som tur var hade jag en “jourhavande antropolog” på besök som hjälpte till att medla lite. Jag har inte direkt blivit briefad om MSFs inställning till voodoo. Till slut lugnade alla ner sig något och gick med på att bara en person + grannen kom in på sjukhuset, morgonen efter. Mycket riktigt, de infann sig. Med hummanden och skallror. Patienten var redan vaken förstås, verkar mest vara det som man på franska kallar „crise hysterique“.
I torsdags sattes hela projektet i gungning, när jag var jour och plötsligt insåg att jag hade ett misstänkt fall av..KOLERA!! framför mig. Bara man andas ordet kolera gungar hela MSF. Och där stod jag med händerna badande i exrementer. Liten pojke, 4 år, komatos. Flydde från Kabo i problemen för några veckor sedan, bott två veckor i skogen, återvände för en vecka sedan. Naturligtvis druckit mycket dåligt vatten. Sprutande diarréer. Som vatten. Kaskadkräkningar. Ingen feber. Blev sjuk för ett halvt dygn sen. Intorkad på gränsen till i chock. Fan fan fan fan. Okej, flyglarmet gick, vi jagade fram filterpapper och biohazard-lådor att skicka prover i. Vart skall han ta vägen? OK, isoleringsrummet. Men nej förresten tältet utanför. Fan vi har redan kontaminerat isoleringsrummet. Tvätta allt med klor. Hur många procents styrka på vilken lösning? Installera obligatoriska stövlar och ombyte innan vi går in till patienten i tältet en bit bort från barnavdelningen. I beckmörkret. Ljus, ljus, behöver ljus! Profylaktiskt antibiotika till alla som varit i närheten. Allting helt tokigt. Folk jagar knivar för att skära hål i madrassen och ställa en hink under, så att avföringen som forsar ur honom åker direkt ner. i klorvatten. Fixa fram ett system för att få vatten direkt till tältet, för naturligtvis obligatorisk handtvätt, och fotbad i klorvatten på väg i och ut ur tältet.
Ett ögonblick stod jag med ena benet inne i barnhuset, med gummistövel på, och andra benet utanför utan gummistövel, fanatiskt sparkande för att få av mig fanskapet till för stor stövel, utan att ta i den, för då blir jag teoretiskt förorenad igen, och handskarna hade jag redan tagit av. Så jag kunde inte hålla i mig heller. Utanför är en halvmeter längre ner, så ni kan ju föreställa er hur dråpligt detta såg ut. Halv ramlandes varannan sekund. Rachelle låg platt på marken av skratt.
En ofattbar mängd dropp senare mådde han bättre. Lite för snabbt för att vara kolera. Men ett misstänkt fall är per definition kolera tills motsatsen är bevisad, dvs tills Institut Pasteur i Bangui säger att testet är negativt. Det riktiga setet för provtagning hade naturligtvis blivit för gammalt så dagen efter kommer ICRC-flygplanet med ett nytt, och väntade på flygfältet tills vi varit på sjukhuset, tagit ett nytt prov, och kom tillbaks med det. Så prioriterat är kolera.
Det finns andra risker än dåligt vatten i skogen, tex ingen mat. Och det har visat sig att pojken ätit frön från nåt träd som möjligen kan ha orsakat en förgiftning. Om det nu inte är kolera i alla fall.. Imorgon har vi svaret.
Söndag. Vi kom just tillbaks från marknaden. Rachelle och maria spelar landhockey med ungarna på gatan. Löjtnant Moussa har som vanligt frågat om vi skall gifta oss.
Jag har lite en klump i magen att jag snart skall lämna allt, och aldrig kommer se det igen. Jag är ju full av energi och vill göra massa saker här. Men livet går vidare. Hem till snön.
Det har varit en tid full av tokerier.
I onsdags jagade jag ut en höna från barnavdelningen. Två gånger!
I söndags kväll motade jag en hord av ett trettiotal upprörda hojtande människor i grind, som alla ville in på sjukhuset samtidigt, och ta “förbannelsen” av en kvinna som just kommit in med en oklar medvetslöshet. Ögon stora som fotbollar, fulla eller höga, vet inte riktigt. De var övertygade om att grannen hade åkt till en trollkarl i en by bredvid för att lägga denna förbannelse på kvinnan, och nu var de tvungna att ta med sig grannen in på sjukhuset för att bryta voodon. Grannen hade de släpat med sig från sitt kvarter. Jag försökte förklara för dem att först var vi tvungna att använda vår sorts medicin för att hjälpa henne, och därefter fick de lov att komma in. Som tur var hade jag en “jourhavande antropolog” på besök som hjälpte till att medla lite. Jag har inte direkt blivit briefad om MSFs inställning till voodoo. Till slut lugnade alla ner sig något och gick med på att bara en person + grannen kom in på sjukhuset, morgonen efter. Mycket riktigt, de infann sig. Med hummanden och skallror. Patienten var redan vaken förstås, verkar mest vara det som man på franska kallar „crise hysterique“.
I torsdags sattes hela projektet i gungning, när jag var jour och plötsligt insåg att jag hade ett misstänkt fall av..KOLERA!! framför mig. Bara man andas ordet kolera gungar hela MSF. Och där stod jag med händerna badande i exrementer. Liten pojke, 4 år, komatos. Flydde från Kabo i problemen för några veckor sedan, bott två veckor i skogen, återvände för en vecka sedan. Naturligtvis druckit mycket dåligt vatten. Sprutande diarréer. Som vatten. Kaskadkräkningar. Ingen feber. Blev sjuk för ett halvt dygn sen. Intorkad på gränsen till i chock. Fan fan fan fan. Okej, flyglarmet gick, vi jagade fram filterpapper och biohazard-lådor att skicka prover i. Vart skall han ta vägen? OK, isoleringsrummet. Men nej förresten tältet utanför. Fan vi har redan kontaminerat isoleringsrummet. Tvätta allt med klor. Hur många procents styrka på vilken lösning? Installera obligatoriska stövlar och ombyte innan vi går in till patienten i tältet en bit bort från barnavdelningen. I beckmörkret. Ljus, ljus, behöver ljus! Profylaktiskt antibiotika till alla som varit i närheten. Allting helt tokigt. Folk jagar knivar för att skära hål i madrassen och ställa en hink under, så att avföringen som forsar ur honom åker direkt ner. i klorvatten. Fixa fram ett system för att få vatten direkt till tältet, för naturligtvis obligatorisk handtvätt, och fotbad i klorvatten på väg i och ut ur tältet.
Ett ögonblick stod jag med ena benet inne i barnhuset, med gummistövel på, och andra benet utanför utan gummistövel, fanatiskt sparkande för att få av mig fanskapet till för stor stövel, utan att ta i den, för då blir jag teoretiskt förorenad igen, och handskarna hade jag redan tagit av. Så jag kunde inte hålla i mig heller. Utanför är en halvmeter längre ner, så ni kan ju föreställa er hur dråpligt detta såg ut. Halv ramlandes varannan sekund. Rachelle låg platt på marken av skratt.
En ofattbar mängd dropp senare mådde han bättre. Lite för snabbt för att vara kolera. Men ett misstänkt fall är per definition kolera tills motsatsen är bevisad, dvs tills Institut Pasteur i Bangui säger att testet är negativt. Det riktiga setet för provtagning hade naturligtvis blivit för gammalt så dagen efter kommer ICRC-flygplanet med ett nytt, och väntade på flygfältet tills vi varit på sjukhuset, tagit ett nytt prov, och kom tillbaks med det. Så prioriterat är kolera.
Det finns andra risker än dåligt vatten i skogen, tex ingen mat. Och det har visat sig att pojken ätit frön från nåt träd som möjligen kan ha orsakat en förgiftning. Om det nu inte är kolera i alla fall.. Imorgon har vi svaret.
måndag 24 november 2008
Jag befinner mig återigen i en av de där helt ofattbara, otroliga, bisarra stunderna som jag i efterhand inte kommer förstå att jag verkligen hamnat i.
Jag sitter på en sten, utanför en cementbyggnad. Klockan är fyra, och ljuset har så sakta börjat bli mildare och skuggorna längre. Det småblåser lite grann, lite som luftströmmen från en hårtork för det är verkligen varmt. På vägen som är ungefär 30 meter bort åker det förbi öppna lastbilar överfulla med packning, stolar, folk, getter, motorcyklar. Det dammar.
Jag har händerna ner i ett sår som täcker hela utsidan av underarmen på en ung man. Underarmen svullen till storleken av ett lår. Vi har just skurit bort död vävnad motsvarande just hela utsidan av armen, och det har forsat ut var. Jag tittar ner på muskler som är helt blottade. Sakta tänker jag att han använt minst 8 av 9 liv för att överleva så här långt.
Vi sliter för att rensa bort gräs och sedan länge intorkad jord ur såren. Inte så lätt, hela han är täckt.
Det går förbi en tupp.
Mannen kan inte komma till vårt sjukhus. Således har vi fått breda ut en presenning på en grusplan och söva honom där för att utföra kirurgin. Jag kokar inom mig för att vi tvingas göra som vi gör, men det är hans enda hjälp just nu. Lugn, lugn Katja, använd energin för att skriva en bra promemoria för att lobba för att få honom till ett bättre ställe. Där han inte sover på golvet. Där någon kan övervaka honom.
Soldater överallt. En full som vanligt. Den tuffaste av dem har skidglasögon bak och fram, plus hörlurar, plus ett annat par svarta solglasögon på näsan. Jaktkniv i bältet, kalashnikov på ryggen.
Sterila kompresser i denna omgivning känns ju lätt löjligt, men det gäller att hålla på principerna, så vi lägger om med sterila kompresser. Bandage. Därefter andra armen, med liknande skador.
Risken for stelkramp och kallbrand är enorm.
Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Repetition: Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Har jag glömt nåt? Finns inte plats att glömma. Han har nog bara ett liv kvar att förbruka nu.
Jag sitter på en sten, utanför en cementbyggnad. Klockan är fyra, och ljuset har så sakta börjat bli mildare och skuggorna längre. Det småblåser lite grann, lite som luftströmmen från en hårtork för det är verkligen varmt. På vägen som är ungefär 30 meter bort åker det förbi öppna lastbilar överfulla med packning, stolar, folk, getter, motorcyklar. Det dammar.
Jag har händerna ner i ett sår som täcker hela utsidan av underarmen på en ung man. Underarmen svullen till storleken av ett lår. Vi har just skurit bort död vävnad motsvarande just hela utsidan av armen, och det har forsat ut var. Jag tittar ner på muskler som är helt blottade. Sakta tänker jag att han använt minst 8 av 9 liv för att överleva så här långt.
Vi sliter för att rensa bort gräs och sedan länge intorkad jord ur såren. Inte så lätt, hela han är täckt.
Det går förbi en tupp.
Mannen kan inte komma till vårt sjukhus. Således har vi fått breda ut en presenning på en grusplan och söva honom där för att utföra kirurgin. Jag kokar inom mig för att vi tvingas göra som vi gör, men det är hans enda hjälp just nu. Lugn, lugn Katja, använd energin för att skriva en bra promemoria för att lobba för att få honom till ett bättre ställe. Där han inte sover på golvet. Där någon kan övervaka honom.
Soldater överallt. En full som vanligt. Den tuffaste av dem har skidglasögon bak och fram, plus hörlurar, plus ett annat par svarta solglasögon på näsan. Jaktkniv i bältet, kalashnikov på ryggen.
Sterila kompresser i denna omgivning känns ju lätt löjligt, men det gäller att hålla på principerna, så vi lägger om med sterila kompresser. Bandage. Därefter andra armen, med liknande skador.
Risken for stelkramp och kallbrand är enorm.
Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Repetition: Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Har jag glömt nåt? Finns inte plats att glömma. Han har nog bara ett liv kvar att förbruka nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
