När regnet faller

Kabo 9 september 2008

Det regnar och jag är trött. Oroväckande trött efter bara två veckor i projektet egentligen.

I natt hade jag en nattjour jag aldrig kommer glömma. En 8-årig pojke dog i mina händer och jag var helt maktlös. Jag hade gjort allt jag kunnat, och ändå kunde jag inte hjälpa honom tillräckligt. Med betoning på vad JAG kunnat, för tvivlen på en själv är enorma. Kanske alla andra hade gjort ett bättre jobb? Och var fan ar röntgenapparaten? Och narkosläkaren? Och vad fan kan han inte få vara svensk för? Då hade han levt idag.

Den här lille killen hade inget val. Han fick mig och ingen annan.

Han dog klockan 3.40. Några timmar tidigare hade han sagt tack för att jag kom och försökte göra nåt.

**

Jag har sen jobbat hela dagen med att försöka hitta olika sätt att trolla fram förbättringar i vår kvalite i projektet. Helt sjukt. Något säger mig att jag inte har varit helt polyvalent i mina förmågor efter mycket få timmars sömn och efter nattens mörkaste mörker.

En timmes tennismatch med min lokale doktorskollega Hervé är förmodligen det bästa jag gjort idag.

Jag fick en klump i halsen när de kallade på radion för nån timme sen, jag är jour hela veckan, om vad de sa var två dåliga ungar som kom skickade från landsbygden. En med malaria och blodbrist, en med malaria och kramper. Tack och lov var det inte så illa med dem. Där kanske jag hinner hjälpa. Vågar kanske tom hoppas på det.

**
Läget i centralafrikanska republiken är för att dra en gammal floskel, väldig ovisst. Ett eld upphör är uppsagt, någon har anfallit en konvoj och det väntas vedergällning. Var förväntas vedergällningen? Kanske här. Kanske inte.

Det är lätt att glömma bort hur instabilt läget är runtomkring när man vandrar fram och tillbaks mellan sjukhuset och basen, och vinkar till damerna som säljer guava.

Kabo är stället där allt korsas. Gränser mellan stridande grupper. Handelsvägar med nomadernas boskapsvagnar. Nordafrika och centralafrika. Kristna missionsafrika med muslimska Afrika med en väldig levande gammal stamkultur med både voodoinslag och medicinman. Det är osannolikt exotiskt här!

Den dominerande stammen är nattsvart, och kvinnorna bär håret, jag skojar inte, i tvinnade „lakritsflätor“ som står rakt ut från huvudet. . Kanske 10 stycken per huvud. Jag trodde inte det fanns annat än i rasistiska amerikanska gamla serietidningar, och finska lakritspaket. Alla kvinnor är makalöst vackra och man känner sig om möjligt än mer skruttig i sina avlagda kläder, svettiga hy, och håret på tropisk ända.
Männen har ofta rispade mönster på kinder och panna, jag tror att de får mönsterna i 13-årsåldern som en form av vuxenhetsrit. Alla bär kläder i glada färger och med klassiska afrikanska mönster. Glatt blandade med enstaka tyger med brev, bilar och jesusbilder. Prästen i kyrkan har en klädnad med tryckta jesusar på!

Det finns även arabiska stammar som ser helt helt annorlunda ut. Mbororos. Nomader. Ljusare hy, smalare ansikten. Vävda kläder i ull, randiga kjolar, enstaka färger. Kvinnorna har ofta tatueringar i ansiktena, och liksom en enda tjock kort fläta uppe på huvudet, som hänger ner i pannan, sen en likadan i nacken som hänger ner mot ryggen. Åter, makalöst.

Och väldigt väldigt speciellt att få möta.

**

Mitt team består av en grekisk konstig doktor, en trött argentinsk sjuksköterska som snart skall åka hem, en glad spansk projektledare som också snart skall åka hem, och ersätts av Cristina 55 från Andalusien. Hon har vuxna barn, och har jobbat de senaste 10 åren med humanitär hjälp i Afrika. En stor idol. Snygg. Sen är det Rachelle, 27, från Quebec. Gillar hockey, brottning och att prata engelska. Bullrig och stor och snäll. Sen är det jag. Vi fattas en logistiker. Som vår stand-in vatten och sanitetstekniker Silvia från Barcelona hoppas blir Javier Bardem för han gillar tydligen MSF en massa. Kort sagt, vi är en brokig hög. Jag är egentligen mest lik den redan nämnde dr Hervé som är uppväxt i Bangui, är 32 år gammal och gillar musik.


Det går säkert att utläsa av ovanstående att jag har det både si och så. Franskan går väl lite bättre hela tiden, fast idag har jag varit för trött för att böja verb och fundera på om jag skall välja konjunktiv eller konditionalis.

katja