Kabo 28 augusti 2008
Det är just den här tiden, tiden precis innan det börjar regna, när det blir helt stilla, när det enda man hör är det dova mullret från sjukhusets generator samt jublet från de som spelar volleyboll just utanför porten, det är just den tiden som är den bästa tiden i Kabo. Klockan är 16.15, och jag borde organisera mig och jobba och planera, men jag vet inte var jag skall börja, så jag började med det här istället.
Vi har allt från ökensol till djungelfukt till småsnål vind och faktiskt lite kyla annars. Här i Kabo, Prefecture Sanitaire de L’Ouham, Region Sanitaire No 3, Republique Centrafricaine.
Jag fick nästintill andnöd när jag landade här den 22. Det är verkligen längst bort i hela världen, längst in i hjärtat av L’Afrique noir, och väldigt väldigt litet. Det känns som att hela Kabo är stort som Medborgarplatsen, men det är nog lite underdrivet. Men det var ju det här jag ville åt. Och varje gång jag skäms över att inte förstå franskan runtomkring mig, eller inte lyckas uttrycka mig, så försöker jag berätta för mig själv en gång till att det faktiskt aktivt var det här jag sökte. Djungelsjukhus i fransktalande land, here we come. Ta tjuren vid hornen, fröken.
Min ganska nybyggda vita hydda liger 15 steg från kontoret, som I sin tur ligger 150 steg ifrån sjukhuset. Samtidigt ser jag mer eller mindre rakt in i sjukhusapoteket från mitt fönster. Ungefär så stor är min värld på pappret, men när jag första gången rullade in på gården tyckte jag att den kändes ännu mindre. Nu känns den större. Vissa dagar kommer man på sig själv att inte ha varit utanför staketet ens. Det känns litet udda.
Det är grönt grönt grönt. Det växer bananer i köket.
Det som i Darfur stundtals ekade i kväll och natt, nämligen pilska åsnor och ljudet av enstaka kulsprutesalvor, är i Kabo istället en outtröttlig och makalöst kraftfull orkester av paddor och syrsor. Men stjärnhimlen ar densamma, så otroligt fantastisk! Och rakt över allt skär vintergatan.
Förutom att logotypen är densamma, är det inte mycket som är likt arbetet i Darfur, vilket har varit något av det svåraste för mig efter ankomst. Jag får anledning att återkomma till det tror jag. Jag drabbades i alla fall direkt efter ankomst hit av en makalöst stark längtan till Darfur och alla människor jag träffade där. Jag satte mig på mina höga hästar och hävdade i ungefär en dag bestämt att ingenting kunde bli lika bra som där, och hur skulle jag klara av det här i 4 månader. Jag grät, tyckte synd om mig själv och skrev dramatiska, självömkande mail.
Som tur är har jag ramlat ner ifrån de där hästarna, och har ju naturligtvis upptäckt att alla i mitt team är jättefina, om än annorlunda än alla trendiga 30-somethings i kebkabiyah.
Jobbet kommer bli sjukt utmanande, svårt, och roligt.
Vi äter ris med kött varje dag. Banan och havregrynsgröt varje morgon (fast det är bara jag som gillar havregrynsgröt).
Vänta, nu var det nån som frågade om jag vill ut och ta en öl.. Ha! Går det? Shit, vad spännande!
Kram
katja
torsdag 28 augusti 2008
torsdag 21 augusti 2008
Bangui 21/8
Med ett ryck vaknade jag nar Air France flight AF 0818 flog in over L'Aeroport M'Poko klockan halv fem i morse. Latt desorienterad forsokte jag titta ut genom fonstret. Men det var helt morkt dar, och plotsligt tog vi i marken. En kvart senare, efter att ha brottats med overlastade, overforfriskade, latt svettiga och glada afrikanska modrar, som alla skall forst ut ur planet, forstod jag varfor jag inte sett nagra ljus. Bangui, huvudstad i ett land i varlden 2008, ar nastan ingenting..
Den varje gang lika overraskande, men valbekanta doften och kanslan av av fuktig terracotta, mull, blot hund och vaxthus slog emot mig pa trappan fran planet.
Fy, vad bra!
Immigrations var ovantat okomplicerat, daremot tog det cirka tva timmar att fa sin vaska. Under tiden har 48 olika uniformer vandrat forbi.
Klockan ar nu halv sju, och jag sitter i en klassiskt rod-dammig MSF-Toyota. Bilar som alla ar lika illa atgangna, oavsett land och kontext. Jag undrar ibland om nagon medvetet misshandlar dem for att fa MSF-bilarna att samtliga se tuffa och valutnyttjade ut.
Kring mig ligger en stad som knappt kanns som en stad. Frisorhyddor, fallfardiga marknader, knappt nagra hus. Forutom en GIGANTISK fotbollsstadium, helt kritvit, mitt i. Bredvid star den gamla. Och ser ut som en dement, rostig dinosaurie som sakta forlorar kampen mot det underliggande traskmonstret, och sjunker ner i dess grona svalg.
Jag har sovit 20+20 minuter, men har anda tillbringat dagen med att fa utmalat for mig ett land i forfall. Det finns ingen nationell ekonomi, inget styre, ingen sjukvard att tala om. Medellivslangden har gatt fran 49 till 40 ar det senaste decenniet, och i tavligen varldens fattigaste land vinner, kommer man pa en hedrande 8 plats av 179 tavlande.
Konflikten som pagatt lange pa vissa nivaer, men som vad jag forstar tog fart 2005-6, ar extremt komplex och saknar inga alltfor klassiska ingredienser. Sondrande kolonialmakt. Arvstvister mellan folkgrupper vid floden och pa slatten, samt nomadfolk. Etniska och religiosa konflikter pa ett otal nivaer ytterligare. Korrumperade ledare, statskupp pa statskupp. Befolkning som drivs pa flykt av alla parter, byar som branns.
Det finns sa mycket att gora..
Dagens briefing har pressats in trots somnbrist da det ICRC-drivna flygbolaget bara flyger imorgon fredag och nasta gang forst pa tisdag. Pa mitt sjukhus vantar malariaepidemi och 120% belaggning pa barnavdelningen.
Men idag har jag fatt reda pa att jag nog far semester! Men nu nar internet inte langre, och de hittills vad jag tycker ar ratt frekventa inlaggen kommer att komma mera sallan. A biEN TÔT.
kramar
katja
Den varje gang lika overraskande, men valbekanta doften och kanslan av av fuktig terracotta, mull, blot hund och vaxthus slog emot mig pa trappan fran planet.
Fy, vad bra!
Immigrations var ovantat okomplicerat, daremot tog det cirka tva timmar att fa sin vaska. Under tiden har 48 olika uniformer vandrat forbi.
Klockan ar nu halv sju, och jag sitter i en klassiskt rod-dammig MSF-Toyota. Bilar som alla ar lika illa atgangna, oavsett land och kontext. Jag undrar ibland om nagon medvetet misshandlar dem for att fa MSF-bilarna att samtliga se tuffa och valutnyttjade ut.
Kring mig ligger en stad som knappt kanns som en stad. Frisorhyddor, fallfardiga marknader, knappt nagra hus. Forutom en GIGANTISK fotbollsstadium, helt kritvit, mitt i. Bredvid star den gamla. Och ser ut som en dement, rostig dinosaurie som sakta forlorar kampen mot det underliggande traskmonstret, och sjunker ner i dess grona svalg.
Jag har sovit 20+20 minuter, men har anda tillbringat dagen med att fa utmalat for mig ett land i forfall. Det finns ingen nationell ekonomi, inget styre, ingen sjukvard att tala om. Medellivslangden har gatt fran 49 till 40 ar det senaste decenniet, och i tavligen varldens fattigaste land vinner, kommer man pa en hedrande 8 plats av 179 tavlande.
Konflikten som pagatt lange pa vissa nivaer, men som vad jag forstar tog fart 2005-6, ar extremt komplex och saknar inga alltfor klassiska ingredienser. Sondrande kolonialmakt. Arvstvister mellan folkgrupper vid floden och pa slatten, samt nomadfolk. Etniska och religiosa konflikter pa ett otal nivaer ytterligare. Korrumperade ledare, statskupp pa statskupp. Befolkning som drivs pa flykt av alla parter, byar som branns.
Det finns sa mycket att gora..
Dagens briefing har pressats in trots somnbrist da det ICRC-drivna flygbolaget bara flyger imorgon fredag och nasta gang forst pa tisdag. Pa mitt sjukhus vantar malariaepidemi och 120% belaggning pa barnavdelningen.
Men idag har jag fatt reda pa att jag nog far semester! Men nu nar internet inte langre, och de hittills vad jag tycker ar ratt frekventa inlaggen kommer att komma mera sallan. A biEN TÔT.
kramar
katja
onsdag 20 augusti 2008
barfcelona 20 aug
Idag har jag gjort en av de konstigaste sakerna i hela mitt liv.
Jag har lamnat ett prov pa min handstill till mina nya operativa chefer har i barcelona, for att de skall har nagot att jamfora med om jag blir kidnappad.
Det sager lite om vad det ar for uppdrag jag skall ut pa.
Annu har ingen blivit kidnappad i RCA dock, och allt de sager till mig har ar att ingenting ar farligt sa lange man haller sig i byn Kabo, dit jag ju ska.
Jag har hittat taggen nu, och langtar verkligen efter att fa komma fram och jobba!
Ikvall gar planet fran paris till bangui. tank att man faktiskt skall aka till Ubangi!
katja
Jag har lamnat ett prov pa min handstill till mina nya operativa chefer har i barcelona, for att de skall har nagot att jamfora med om jag blir kidnappad.
Det sager lite om vad det ar for uppdrag jag skall ut pa.
Annu har ingen blivit kidnappad i RCA dock, och allt de sager till mig har ar att ingenting ar farligt sa lange man haller sig i byn Kabo, dit jag ju ska.
Jag har hittat taggen nu, och langtar verkligen efter att fa komma fram och jobba!
Ikvall gar planet fran paris till bangui. tank att man faktiskt skall aka till Ubangi!
katja
tisdag 19 augusti 2008
Barcelona
Man svar, man morrar, till vad nytta? Jag ar verkligen skitforbannad!
Faktum kvarstar. Jag har, trots att jag verkligen forsokte havda att man kanske kunde skjuta en dag pa min avfard, kommit till barcelona idag, for att det ansags mycket viktigt att jag var har redan idag, for att fa viktig information om mitt uppdrag.
bara for att fa reda pa att ingenting alls kommer att handa idag, jag ar valkommen att ta en ledig dag och aterkomma till kontoret imorgon formiddag.
fy fan.
aldrig har en ledig dag i barcelona tett sig mindre intressant. en dag till extra hemma hade varit 100% mer lediga dagar.
Faktum kvarstar. Jag har, trots att jag verkligen forsokte havda att man kanske kunde skjuta en dag pa min avfard, kommit till barcelona idag, for att det ansags mycket viktigt att jag var har redan idag, for att fa viktig information om mitt uppdrag.
bara for att fa reda pa att ingenting alls kommer att handa idag, jag ar valkommen att ta en ledig dag och aterkomma till kontoret imorgon formiddag.
fy fan.
aldrig har en ledig dag i barcelona tett sig mindre intressant. en dag till extra hemma hade varit 100% mer lediga dagar.
söndag 17 augusti 2008
Ängelholm, fjärilar.
På något sätt lyckades jag välja vilka Tshirtar som fick följa med, och bestämma mig för hur många par skor, trosor och strumpor som behövs under fyra månader. Och hur många avsnitt av Greys Anatomy som är nödvändiga för att hålla livsgnistan vid liv. Denna packning, 14.9 kg faktiskt, finns nu hos mig i föräldrahemmet, som är första steget på vägen mot Ubangi.
Därutöver är handbagaget tungt av böcker och övningsböcker i fransk grammatik.
Över huvudtaget har fokus fär förberedelse varit ett något annat denna gång, än när jag åkte till Darfur. Då bar jag dussintalet kilo medicinsk litteratur och hade investerat ansendliga mängder pengar i rätt skodon.
Nu har fokus mer legat på att ha med sig jeans, som någon högt uppsatt person inom Gränslösa senast hävdade var ett helt onödigt plagg att ha med ut i fält. Jag förbannade dennas namn i 6 månader. Dessutom har tid lagts ner på just att ordna just digitala nöjen till nyköpt stabil men liten extern hårddisk, och västerländska kosmetiska lyxartiklar att koppla av med.
Jag kommer att hamna i en kontext som är minst lika komplex som den i Darfur, och har också innan uppdraget försökt lära mig vad som finns att lära sig om den mystiska centrala republiken. Inte helt lätt. Återigen skall jag till ett område av världen som är randigt på Google earth, för att inte nog med satelliter har funnit stället tillräckligt intressant för att fotografera.
Jag är ganska nervös. Och känner mig liten.
Katja
Därutöver är handbagaget tungt av böcker och övningsböcker i fransk grammatik.
Över huvudtaget har fokus fär förberedelse varit ett något annat denna gång, än när jag åkte till Darfur. Då bar jag dussintalet kilo medicinsk litteratur och hade investerat ansendliga mängder pengar i rätt skodon.
Nu har fokus mer legat på att ha med sig jeans, som någon högt uppsatt person inom Gränslösa senast hävdade var ett helt onödigt plagg att ha med ut i fält. Jag förbannade dennas namn i 6 månader. Dessutom har tid lagts ner på just att ordna just digitala nöjen till nyköpt stabil men liten extern hårddisk, och västerländska kosmetiska lyxartiklar att koppla av med.
Jag kommer att hamna i en kontext som är minst lika komplex som den i Darfur, och har också innan uppdraget försökt lära mig vad som finns att lära sig om den mystiska centrala republiken. Inte helt lätt. Återigen skall jag till ett område av världen som är randigt på Google earth, för att inte nog med satelliter har funnit stället tillräckligt intressant för att fotografera.
Jag är ganska nervös. Och känner mig liten.
Katja
söndag 10 augusti 2008
gospel på essingetorget
Sitter i plyschbyxor på essingetorget. Det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig att jag om två veckor sitter i Kabo i Centralafrikanska republiken, i min egen hydda.
Jag menar, Kristofer satte ju just på en 3kronors gospelvinyl från stadsmissionen.
Min ambition är att få be er om att använda er som fält-terapi. Många vet hur viktigt det var för mig att få skriva hem till er om vad jag var med om i Darfur. Det kommer vara minst lika viktigt nu.
För tvivel, tvivel är min arvedel.
Klarar jag det här en gång till? Nu skall jag ju föreställa en form av erfaren doktor. Då får man inte tveka.
15 augusti stockholm-lund-ängelholm
18 augusti ängelholm-malmö
19 augusti malmö-barcelona
20 augusti barcelona-paris-bangui
Sen vet jag inte mer. Jag vet inte heller om jag kommer lyckas få iväg texter till denna blogg. Men jag skall verkligen verkligen försöka. För min skull.
katja
(som tycker att det känns helt sjukt att ha en blogg)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
