Den sista månaden var absolut tokig. Allt gick i 190 km/h. Hann inte skriva hem. Och nu ar jag hemma. Med en kansla av att allt gick for fort. Och ett stort behov att kopa en vinterjacka!
De dar "evenemangen", som de kom att kallas, i mitten av november, med attacken i Nobandja som tom tog sig ut pa Reuters, satte igang en lavin av aktivitet, som pagick anda in i slutet av mitt uppdrag. Matdistributioner, masslingmassvaccinationer, explos, rapporter, mortalitetsstudier...
Via ett julfirande som resluterade i en bruten ta, och ett danskt spa, har jag nu hamnat i Angelholm.
Stort stort tack till alla som skrivit och peppat. Speciellt till Kristofer, for att han fixat och trixat, och for att han kom till Bangui.
Vi ses i vimlet
k
söndag 28 december 2008
tisdag 9 december 2008
måndag 8 december 2008
Sista rycket
Snart åker jag hem. Herregud, vart tog tiden vägen?
Söndag. Vi kom just tillbaks från marknaden. Rachelle och maria spelar landhockey med ungarna på gatan. Löjtnant Moussa har som vanligt frågat om vi skall gifta oss.
Jag har lite en klump i magen att jag snart skall lämna allt, och aldrig kommer se det igen. Jag är ju full av energi och vill göra massa saker här. Men livet går vidare. Hem till snön.
Det har varit en tid full av tokerier.
I onsdags jagade jag ut en höna från barnavdelningen. Två gånger!
I söndags kväll motade jag en hord av ett trettiotal upprörda hojtande människor i grind, som alla ville in på sjukhuset samtidigt, och ta “förbannelsen” av en kvinna som just kommit in med en oklar medvetslöshet. Ögon stora som fotbollar, fulla eller höga, vet inte riktigt. De var övertygade om att grannen hade åkt till en trollkarl i en by bredvid för att lägga denna förbannelse på kvinnan, och nu var de tvungna att ta med sig grannen in på sjukhuset för att bryta voodon. Grannen hade de släpat med sig från sitt kvarter. Jag försökte förklara för dem att först var vi tvungna att använda vår sorts medicin för att hjälpa henne, och därefter fick de lov att komma in. Som tur var hade jag en “jourhavande antropolog” på besök som hjälpte till att medla lite. Jag har inte direkt blivit briefad om MSFs inställning till voodoo. Till slut lugnade alla ner sig något och gick med på att bara en person + grannen kom in på sjukhuset, morgonen efter. Mycket riktigt, de infann sig. Med hummanden och skallror. Patienten var redan vaken förstås, verkar mest vara det som man på franska kallar „crise hysterique“.
I torsdags sattes hela projektet i gungning, när jag var jour och plötsligt insåg att jag hade ett misstänkt fall av..KOLERA!! framför mig. Bara man andas ordet kolera gungar hela MSF. Och där stod jag med händerna badande i exrementer. Liten pojke, 4 år, komatos. Flydde från Kabo i problemen för några veckor sedan, bott två veckor i skogen, återvände för en vecka sedan. Naturligtvis druckit mycket dåligt vatten. Sprutande diarréer. Som vatten. Kaskadkräkningar. Ingen feber. Blev sjuk för ett halvt dygn sen. Intorkad på gränsen till i chock. Fan fan fan fan. Okej, flyglarmet gick, vi jagade fram filterpapper och biohazard-lådor att skicka prover i. Vart skall han ta vägen? OK, isoleringsrummet. Men nej förresten tältet utanför. Fan vi har redan kontaminerat isoleringsrummet. Tvätta allt med klor. Hur många procents styrka på vilken lösning? Installera obligatoriska stövlar och ombyte innan vi går in till patienten i tältet en bit bort från barnavdelningen. I beckmörkret. Ljus, ljus, behöver ljus! Profylaktiskt antibiotika till alla som varit i närheten. Allting helt tokigt. Folk jagar knivar för att skära hål i madrassen och ställa en hink under, så att avföringen som forsar ur honom åker direkt ner. i klorvatten. Fixa fram ett system för att få vatten direkt till tältet, för naturligtvis obligatorisk handtvätt, och fotbad i klorvatten på väg i och ut ur tältet.
Ett ögonblick stod jag med ena benet inne i barnhuset, med gummistövel på, och andra benet utanför utan gummistövel, fanatiskt sparkande för att få av mig fanskapet till för stor stövel, utan att ta i den, för då blir jag teoretiskt förorenad igen, och handskarna hade jag redan tagit av. Så jag kunde inte hålla i mig heller. Utanför är en halvmeter längre ner, så ni kan ju föreställa er hur dråpligt detta såg ut. Halv ramlandes varannan sekund. Rachelle låg platt på marken av skratt.
En ofattbar mängd dropp senare mådde han bättre. Lite för snabbt för att vara kolera. Men ett misstänkt fall är per definition kolera tills motsatsen är bevisad, dvs tills Institut Pasteur i Bangui säger att testet är negativt. Det riktiga setet för provtagning hade naturligtvis blivit för gammalt så dagen efter kommer ICRC-flygplanet med ett nytt, och väntade på flygfältet tills vi varit på sjukhuset, tagit ett nytt prov, och kom tillbaks med det. Så prioriterat är kolera.
Det finns andra risker än dåligt vatten i skogen, tex ingen mat. Och det har visat sig att pojken ätit frön från nåt träd som möjligen kan ha orsakat en förgiftning. Om det nu inte är kolera i alla fall.. Imorgon har vi svaret.
Söndag. Vi kom just tillbaks från marknaden. Rachelle och maria spelar landhockey med ungarna på gatan. Löjtnant Moussa har som vanligt frågat om vi skall gifta oss.
Jag har lite en klump i magen att jag snart skall lämna allt, och aldrig kommer se det igen. Jag är ju full av energi och vill göra massa saker här. Men livet går vidare. Hem till snön.
Det har varit en tid full av tokerier.
I onsdags jagade jag ut en höna från barnavdelningen. Två gånger!
I söndags kväll motade jag en hord av ett trettiotal upprörda hojtande människor i grind, som alla ville in på sjukhuset samtidigt, och ta “förbannelsen” av en kvinna som just kommit in med en oklar medvetslöshet. Ögon stora som fotbollar, fulla eller höga, vet inte riktigt. De var övertygade om att grannen hade åkt till en trollkarl i en by bredvid för att lägga denna förbannelse på kvinnan, och nu var de tvungna att ta med sig grannen in på sjukhuset för att bryta voodon. Grannen hade de släpat med sig från sitt kvarter. Jag försökte förklara för dem att först var vi tvungna att använda vår sorts medicin för att hjälpa henne, och därefter fick de lov att komma in. Som tur var hade jag en “jourhavande antropolog” på besök som hjälpte till att medla lite. Jag har inte direkt blivit briefad om MSFs inställning till voodoo. Till slut lugnade alla ner sig något och gick med på att bara en person + grannen kom in på sjukhuset, morgonen efter. Mycket riktigt, de infann sig. Med hummanden och skallror. Patienten var redan vaken förstås, verkar mest vara det som man på franska kallar „crise hysterique“.
I torsdags sattes hela projektet i gungning, när jag var jour och plötsligt insåg att jag hade ett misstänkt fall av..KOLERA!! framför mig. Bara man andas ordet kolera gungar hela MSF. Och där stod jag med händerna badande i exrementer. Liten pojke, 4 år, komatos. Flydde från Kabo i problemen för några veckor sedan, bott två veckor i skogen, återvände för en vecka sedan. Naturligtvis druckit mycket dåligt vatten. Sprutande diarréer. Som vatten. Kaskadkräkningar. Ingen feber. Blev sjuk för ett halvt dygn sen. Intorkad på gränsen till i chock. Fan fan fan fan. Okej, flyglarmet gick, vi jagade fram filterpapper och biohazard-lådor att skicka prover i. Vart skall han ta vägen? OK, isoleringsrummet. Men nej förresten tältet utanför. Fan vi har redan kontaminerat isoleringsrummet. Tvätta allt med klor. Hur många procents styrka på vilken lösning? Installera obligatoriska stövlar och ombyte innan vi går in till patienten i tältet en bit bort från barnavdelningen. I beckmörkret. Ljus, ljus, behöver ljus! Profylaktiskt antibiotika till alla som varit i närheten. Allting helt tokigt. Folk jagar knivar för att skära hål i madrassen och ställa en hink under, så att avföringen som forsar ur honom åker direkt ner. i klorvatten. Fixa fram ett system för att få vatten direkt till tältet, för naturligtvis obligatorisk handtvätt, och fotbad i klorvatten på väg i och ut ur tältet.
Ett ögonblick stod jag med ena benet inne i barnhuset, med gummistövel på, och andra benet utanför utan gummistövel, fanatiskt sparkande för att få av mig fanskapet till för stor stövel, utan att ta i den, för då blir jag teoretiskt förorenad igen, och handskarna hade jag redan tagit av. Så jag kunde inte hålla i mig heller. Utanför är en halvmeter längre ner, så ni kan ju föreställa er hur dråpligt detta såg ut. Halv ramlandes varannan sekund. Rachelle låg platt på marken av skratt.
En ofattbar mängd dropp senare mådde han bättre. Lite för snabbt för att vara kolera. Men ett misstänkt fall är per definition kolera tills motsatsen är bevisad, dvs tills Institut Pasteur i Bangui säger att testet är negativt. Det riktiga setet för provtagning hade naturligtvis blivit för gammalt så dagen efter kommer ICRC-flygplanet med ett nytt, och väntade på flygfältet tills vi varit på sjukhuset, tagit ett nytt prov, och kom tillbaks med det. Så prioriterat är kolera.
Det finns andra risker än dåligt vatten i skogen, tex ingen mat. Och det har visat sig att pojken ätit frön från nåt träd som möjligen kan ha orsakat en förgiftning. Om det nu inte är kolera i alla fall.. Imorgon har vi svaret.
måndag 24 november 2008
Jag befinner mig återigen i en av de där helt ofattbara, otroliga, bisarra stunderna som jag i efterhand inte kommer förstå att jag verkligen hamnat i.
Jag sitter på en sten, utanför en cementbyggnad. Klockan är fyra, och ljuset har så sakta börjat bli mildare och skuggorna längre. Det småblåser lite grann, lite som luftströmmen från en hårtork för det är verkligen varmt. På vägen som är ungefär 30 meter bort åker det förbi öppna lastbilar överfulla med packning, stolar, folk, getter, motorcyklar. Det dammar.
Jag har händerna ner i ett sår som täcker hela utsidan av underarmen på en ung man. Underarmen svullen till storleken av ett lår. Vi har just skurit bort död vävnad motsvarande just hela utsidan av armen, och det har forsat ut var. Jag tittar ner på muskler som är helt blottade. Sakta tänker jag att han använt minst 8 av 9 liv för att överleva så här långt.
Vi sliter för att rensa bort gräs och sedan länge intorkad jord ur såren. Inte så lätt, hela han är täckt.
Det går förbi en tupp.
Mannen kan inte komma till vårt sjukhus. Således har vi fått breda ut en presenning på en grusplan och söva honom där för att utföra kirurgin. Jag kokar inom mig för att vi tvingas göra som vi gör, men det är hans enda hjälp just nu. Lugn, lugn Katja, använd energin för att skriva en bra promemoria för att lobba för att få honom till ett bättre ställe. Där han inte sover på golvet. Där någon kan övervaka honom.
Soldater överallt. En full som vanligt. Den tuffaste av dem har skidglasögon bak och fram, plus hörlurar, plus ett annat par svarta solglasögon på näsan. Jaktkniv i bältet, kalashnikov på ryggen.
Sterila kompresser i denna omgivning känns ju lätt löjligt, men det gäller att hålla på principerna, så vi lägger om med sterila kompresser. Bandage. Därefter andra armen, med liknande skador.
Risken for stelkramp och kallbrand är enorm.
Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Repetition: Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Har jag glömt nåt? Finns inte plats att glömma. Han har nog bara ett liv kvar att förbruka nu.
Jag sitter på en sten, utanför en cementbyggnad. Klockan är fyra, och ljuset har så sakta börjat bli mildare och skuggorna längre. Det småblåser lite grann, lite som luftströmmen från en hårtork för det är verkligen varmt. På vägen som är ungefär 30 meter bort åker det förbi öppna lastbilar överfulla med packning, stolar, folk, getter, motorcyklar. Det dammar.
Jag har händerna ner i ett sår som täcker hela utsidan av underarmen på en ung man. Underarmen svullen till storleken av ett lår. Vi har just skurit bort död vävnad motsvarande just hela utsidan av armen, och det har forsat ut var. Jag tittar ner på muskler som är helt blottade. Sakta tänker jag att han använt minst 8 av 9 liv för att överleva så här långt.
Vi sliter för att rensa bort gräs och sedan länge intorkad jord ur såren. Inte så lätt, hela han är täckt.
Det går förbi en tupp.
Mannen kan inte komma till vårt sjukhus. Således har vi fått breda ut en presenning på en grusplan och söva honom där för att utföra kirurgin. Jag kokar inom mig för att vi tvingas göra som vi gör, men det är hans enda hjälp just nu. Lugn, lugn Katja, använd energin för att skriva en bra promemoria för att lobba för att få honom till ett bättre ställe. Där han inte sover på golvet. Där någon kan övervaka honom.
Soldater överallt. En full som vanligt. Den tuffaste av dem har skidglasögon bak och fram, plus hörlurar, plus ett annat par svarta solglasögon på näsan. Jaktkniv i bältet, kalashnikov på ryggen.
Sterila kompresser i denna omgivning känns ju lätt löjligt, men det gäller att hålla på principerna, så vi lägger om med sterila kompresser. Bandage. Därefter andra armen, med liknande skador.
Risken for stelkramp och kallbrand är enorm.
Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Repetition: Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Har jag glömt nåt? Finns inte plats att glömma. Han har nog bara ett liv kvar att förbruka nu.
måndag 17 november 2008
Brev hem
Jag kom tillbaks från semestern full av energi och idéer om hur förbättra patientfloden, kvalitet på förskrivning samt omhändertagandet av barn med AIDS.
Jag fann Kabo och mitt sjukhus helt annorlunda.
Stan är lamslagen, folk är rädda, och vi får inte gå utanför basen kvällstid.
Någon dag innan min hemkomst var det ett bakhåll på en beväpnad konvoj norr om stan. Civila lastbilar kom emellan. Ett tjugotal döda. Marknaden stängde, folk flydde till skogs, sjukhuset tömdes på patienter. Våra vakter var livrädda, och någon visste inte var deras familj fanns. Kvar fanns mitt team, som förberedde evakueringsplaner och uppdaterade katastrofförberedelser och diskuterade vem som skulle göra vad när och vem som fick/skulle stanna kvar om vi var tvungna att reducera teamet.
Sedermera har folk vänt åter till sina hem, vakten har hittat sin familj. Men alla känner nån som känner nån som dog, och stämningen är, trots att barnen leker på gatan igen och hojtar lika entusiastiskt varje gång de ser en på väg till sjukhuset, spänd. Sjukhuset har fått tillbaks en del av patienterna, men långt ifrån alla. Inte den lille för tidigt födde pojken som vägde 1.3 kilo vid födseln, som stridsdagen hade gått upp till 1.45 efter plikttrogen kängurumetod från modern, under nära bevakning av personalen. Sannolikheten är mycket stor att han är en form av sekundärt offer till striderna. Ett offer som aldrig syns i Reuters rapporter.
Under allt detta var jag på besök i grannprojektet, och det var FRUKTANSVÄRT frustrerande att inte kunna ta sig hem och hjälpa sitt team. Nu är jag äntligen här, men allt är som sagt annorlunda. Vi pratar elektrifiering av väntrum för att kunna använda som triage ifall många skadade skulle anlända samtidigt.
Igår var det ett anfall till, på samma plats. Ingen vet vad denna andra attack kommer att föranleda. Vi såg just en militärbil på väg mot sjukhuset, alla stelnade till och beredde sig på nya sårade, men det visade sig att de skulle hälsa på sina skadade vänner.
Flaskan med vodka som jag tog med mig från semestern kommer att förbli orörd, det är ingen som tänker bli full i dagens läge. Däremot har jag installerat nya mattor i vardagsrummet, samt ljusgirlanger. Man behöver hänga ihop i dessa dagar.
K
Jag fann Kabo och mitt sjukhus helt annorlunda.
Stan är lamslagen, folk är rädda, och vi får inte gå utanför basen kvällstid.
Någon dag innan min hemkomst var det ett bakhåll på en beväpnad konvoj norr om stan. Civila lastbilar kom emellan. Ett tjugotal döda. Marknaden stängde, folk flydde till skogs, sjukhuset tömdes på patienter. Våra vakter var livrädda, och någon visste inte var deras familj fanns. Kvar fanns mitt team, som förberedde evakueringsplaner och uppdaterade katastrofförberedelser och diskuterade vem som skulle göra vad när och vem som fick/skulle stanna kvar om vi var tvungna att reducera teamet.
Sedermera har folk vänt åter till sina hem, vakten har hittat sin familj. Men alla känner nån som känner nån som dog, och stämningen är, trots att barnen leker på gatan igen och hojtar lika entusiastiskt varje gång de ser en på väg till sjukhuset, spänd. Sjukhuset har fått tillbaks en del av patienterna, men långt ifrån alla. Inte den lille för tidigt födde pojken som vägde 1.3 kilo vid födseln, som stridsdagen hade gått upp till 1.45 efter plikttrogen kängurumetod från modern, under nära bevakning av personalen. Sannolikheten är mycket stor att han är en form av sekundärt offer till striderna. Ett offer som aldrig syns i Reuters rapporter.
Under allt detta var jag på besök i grannprojektet, och det var FRUKTANSVÄRT frustrerande att inte kunna ta sig hem och hjälpa sitt team. Nu är jag äntligen här, men allt är som sagt annorlunda. Vi pratar elektrifiering av väntrum för att kunna använda som triage ifall många skadade skulle anlända samtidigt.
Igår var det ett anfall till, på samma plats. Ingen vet vad denna andra attack kommer att föranleda. Vi såg just en militärbil på väg mot sjukhuset, alla stelnade till och beredde sig på nya sårade, men det visade sig att de skulle hälsa på sina skadade vänner.
Flaskan med vodka som jag tog med mig från semestern kommer att förbli orörd, det är ingen som tänker bli full i dagens läge. Däremot har jag installerat nya mattor i vardagsrummet, samt ljusgirlanger. Man behöver hänga ihop i dessa dagar.
K
söndag 2 november 2008
Tappa greppet
Kabo 2/11 2008
Jag springer som en galning mellan sjukhuset och basen. Arg, ledsen, och väl medveten om att det inte hjälper att jag springer. Patienten kommer sannolikt dö ändå. Men jag har tappat greppet och behöver springa för att få ur mig frustration. Jag springer för att hämta en medicin som jag inte tror kommer hinna hjälpa, som det inte är indicerat att börja behandla med akut en kväll. Men patienten är på väg att dö, och jag har gjort allt annat jag kan, och orkar inte stå bredvid och titta på när hon försvinner bort. Så jag springer, springer för allt vad jag kan. Jag sliter upp lådan till skrivbordet där nyckeln till apoteket ligger. Jag springer bort till lagret och sliter upp dörren. Sparkar lite extra på den för att få upp den snabbt. Och för att bli av med lite mer energi. Jag springer tillbaks med tablettasken i byxlinningen, förbi min projektledare, och min VD, som säkert, och helt berättigat, undrar vad fan jag håller på med.
Jag ville känna att jag inte hade hållit tillbaka nåt av det jag kunde ge henne. Även om det inte räckte. Och jag ville ge henne min energi och kraft. Jag ville visa för hennes föräldrar att vi kämpade. Jag orkade inte med att eventuellt behöva tänka “om jag ändå hade gett henne den där medicinen också, då kanske hon hade klarat det „.
Hon dog 12 timmar senare.
***
Morgonen efter: Jag hasar ur sängen som vanligt rädd att jag forsovit mig. 10 armhävningar, 20 situps. Den ädla avsikten att stundtals åka till vår airstrip och jogga har försvunnit i takt med att termometern har stigit upp mot gradtal som omöjliggör all form av vistelse i solen.
Vad skall man ta på sig idag då? Pösiga brallor och MSF-tshirt kanske? Jag bestämmer mig för att piffa till det med en sjal kring håret, och är rätt nöjd med resultatet trots allt. Jag råkar stöta till en tidning som en fin har skickat till mig, och ur den ramlar metro-klippen med min dagbok, och en skiva!! Hahaha, en skiva! Musik! Jag skuttar ut ur hyddan och jublar om upptäckten för Silvia. Jag rotar fram en dammig CD-bandspelare och ur den strömmar Hello Saferide: Vilken morgon! Detta skall firas med att öppna en burk tonfisk till frukost.
Teamet tror att jag tagit amfetamin för det är liksom ingen hejd på hur nöjd jag är. Silvia som såg mig och min depression när jag först kom, slänger ur sig nån kommentar om att summan av energin är konstant och att jag nu har tagit tillbaks för stor del av den gemesamma potten och måste börja dela med mig.
Men vad är det hon sjunger, fröken Norlin: “I wish I found a cure for HIV, I wish I was in Africa today”. Haha, alla hör, och tycker det är bäst i världen att vara just i den här frukosthyddan i Centralafrikanska republiken just nu, för vi är ju i Africa today!!! Plötsligt är det riktigt lyxigt att vara just här. (senare har jag lyssnat lite till och det är ju inte alls så texten är, men det
gör liksom inget).
Energin håller i sig hela dan. Jag rondar med min favoritsjuksköterska, ingen har dött, och mammorna kan alla mitt namn. Liksom tanterna som sitter och säljer Guava under det stora trädet utanför sjukhusporten. Det skänker frid och lugn åt en ensam humanitär själ när de ropar godmorgon varje morgon!
Mot kvällen är jag sprickfärdig av all möjlig inspiration, och blir tokfull på rödvin och billig rom och cola. Vi dansar utanför hyddorna, ackompanjerade av en playlist som jag komponerat speciellt för kvällen- lagom mix av Madonna, Whitney, MGMT, Joy Division, Elvis och Bruce Springsteen. Vakterna tittar storögt på kvinnfolken som studsar omkring som besatta.
Det var precis precis vad vi behövde !
Kram
katja
Jag springer som en galning mellan sjukhuset och basen. Arg, ledsen, och väl medveten om att det inte hjälper att jag springer. Patienten kommer sannolikt dö ändå. Men jag har tappat greppet och behöver springa för att få ur mig frustration. Jag springer för att hämta en medicin som jag inte tror kommer hinna hjälpa, som det inte är indicerat att börja behandla med akut en kväll. Men patienten är på väg att dö, och jag har gjort allt annat jag kan, och orkar inte stå bredvid och titta på när hon försvinner bort. Så jag springer, springer för allt vad jag kan. Jag sliter upp lådan till skrivbordet där nyckeln till apoteket ligger. Jag springer bort till lagret och sliter upp dörren. Sparkar lite extra på den för att få upp den snabbt. Och för att bli av med lite mer energi. Jag springer tillbaks med tablettasken i byxlinningen, förbi min projektledare, och min VD, som säkert, och helt berättigat, undrar vad fan jag håller på med.
Jag ville känna att jag inte hade hållit tillbaka nåt av det jag kunde ge henne. Även om det inte räckte. Och jag ville ge henne min energi och kraft. Jag ville visa för hennes föräldrar att vi kämpade. Jag orkade inte med att eventuellt behöva tänka “om jag ändå hade gett henne den där medicinen också, då kanske hon hade klarat det „.
Hon dog 12 timmar senare.
***
Morgonen efter: Jag hasar ur sängen som vanligt rädd att jag forsovit mig. 10 armhävningar, 20 situps. Den ädla avsikten att stundtals åka till vår airstrip och jogga har försvunnit i takt med att termometern har stigit upp mot gradtal som omöjliggör all form av vistelse i solen.
Vad skall man ta på sig idag då? Pösiga brallor och MSF-tshirt kanske? Jag bestämmer mig för att piffa till det med en sjal kring håret, och är rätt nöjd med resultatet trots allt. Jag råkar stöta till en tidning som en fin har skickat till mig, och ur den ramlar metro-klippen med min dagbok, och en skiva!! Hahaha, en skiva! Musik! Jag skuttar ut ur hyddan och jublar om upptäckten för Silvia. Jag rotar fram en dammig CD-bandspelare och ur den strömmar Hello Saferide: Vilken morgon! Detta skall firas med att öppna en burk tonfisk till frukost.
Teamet tror att jag tagit amfetamin för det är liksom ingen hejd på hur nöjd jag är. Silvia som såg mig och min depression när jag först kom, slänger ur sig nån kommentar om att summan av energin är konstant och att jag nu har tagit tillbaks för stor del av den gemesamma potten och måste börja dela med mig.
Men vad är det hon sjunger, fröken Norlin: “I wish I found a cure for HIV, I wish I was in Africa today”. Haha, alla hör, och tycker det är bäst i världen att vara just i den här frukosthyddan i Centralafrikanska republiken just nu, för vi är ju i Africa today!!! Plötsligt är det riktigt lyxigt att vara just här. (senare har jag lyssnat lite till och det är ju inte alls så texten är, men det
gör liksom inget).
Energin håller i sig hela dan. Jag rondar med min favoritsjuksköterska, ingen har dött, och mammorna kan alla mitt namn. Liksom tanterna som sitter och säljer Guava under det stora trädet utanför sjukhusporten. Det skänker frid och lugn åt en ensam humanitär själ när de ropar godmorgon varje morgon!
Mot kvällen är jag sprickfärdig av all möjlig inspiration, och blir tokfull på rödvin och billig rom och cola. Vi dansar utanför hyddorna, ackompanjerade av en playlist som jag komponerat speciellt för kvällen- lagom mix av Madonna, Whitney, MGMT, Joy Division, Elvis och Bruce Springsteen. Vakterna tittar storögt på kvinnfolken som studsar omkring som besatta.
Det var precis precis vad vi behövde !
Kram
katja
fredag 24 oktober 2008
Flickan med den gula ballongen
Kabo 24 oktober 2008
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks sjukhuset för någon vecka sedan. Med sin pappa. Uttorkad efter flera dagars diarré.
Flickan med den gula ballongen ler aldrig.
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks till sjukhuset alldeles för snabbt efter att ha blivit utskriven för den förra luftvägsinfektionen. Hon är enda syskonet, för de andra är döda. Mamma och pappa mår inte så bra. De turas om att vara den som är med henne på sjukhuset, på så sätt får de också ett mål mat i alla fall varannan dag.
Flickan med den gula ballongen fick den gula ballongen av ett gäng européer som tröttnade på sorg och elände och bestämde sig för att gå till barnavdelningen med såpbubblor, kritor och ballonger.
Hon såg mycket mycket allvarlig ut när hon fick sin gula ballong. Hon tog den sakta och gick tillbaks till sin säng. Hon är fem år gammal och väger 9 kg.
Rachelle kom dit och på sitt vanliga, härliga, ohämmade, översvallande kanadensiska burdusa hockey- och brottningssätt försökte hon locka fram skrattet, utan att lyckas. Men flickan med den gula ballongen blåste såpbubblor på ett mycket koncentrerat vis.
Efter allt ståhej och skratt stod flickan med den gula ballongen på grusplanen bakom barnavdelningen. I det skumma skymningsljuset var hon mörkast av allt , den beige-bruna T-shirtklänningen som nog en gång hade blommor lite ljusare, mot det brunröda gruset.
Som bjärt kontrast en knallgul ballong i famnen. Nästan lika stor som hennes bröstkorg.
Hon stod liksom bara där och tittade på ballongen. Allvarligt. Blickstilla. Jag är själaglad att hon kan ta sig ut själv på den där grusplanen, utan att pappan bär henne.
När flickan med den gula ballongen såg Rachelle igen, så log hon och gömde huvudet bakom ballongen. Mycket snabbt. Därefter åter gravallvarlig. Jag har fortfarande aldrig sett henne le.
Flickan med den gula ballongen har långt framskriden AIDS, och om inte jag lyckas lobba tillräckligt hårt, så att vi kan börja behandla barn med AIDS, så kommer flickan med den gula ballongen att dö. Snart.
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks sjukhuset för någon vecka sedan. Med sin pappa. Uttorkad efter flera dagars diarré.
Flickan med den gula ballongen ler aldrig.
Flickan med den gula ballongen kom tillbaks till sjukhuset alldeles för snabbt efter att ha blivit utskriven för den förra luftvägsinfektionen. Hon är enda syskonet, för de andra är döda. Mamma och pappa mår inte så bra. De turas om att vara den som är med henne på sjukhuset, på så sätt får de också ett mål mat i alla fall varannan dag.
Flickan med den gula ballongen fick den gula ballongen av ett gäng européer som tröttnade på sorg och elände och bestämde sig för att gå till barnavdelningen med såpbubblor, kritor och ballonger.
Hon såg mycket mycket allvarlig ut när hon fick sin gula ballong. Hon tog den sakta och gick tillbaks till sin säng. Hon är fem år gammal och väger 9 kg.
Rachelle kom dit och på sitt vanliga, härliga, ohämmade, översvallande kanadensiska burdusa hockey- och brottningssätt försökte hon locka fram skrattet, utan att lyckas. Men flickan med den gula ballongen blåste såpbubblor på ett mycket koncentrerat vis.
Efter allt ståhej och skratt stod flickan med den gula ballongen på grusplanen bakom barnavdelningen. I det skumma skymningsljuset var hon mörkast av allt , den beige-bruna T-shirtklänningen som nog en gång hade blommor lite ljusare, mot det brunröda gruset.
Som bjärt kontrast en knallgul ballong i famnen. Nästan lika stor som hennes bröstkorg.
Hon stod liksom bara där och tittade på ballongen. Allvarligt. Blickstilla. Jag är själaglad att hon kan ta sig ut själv på den där grusplanen, utan att pappan bär henne.
När flickan med den gula ballongen såg Rachelle igen, så log hon och gömde huvudet bakom ballongen. Mycket snabbt. Därefter åter gravallvarlig. Jag har fortfarande aldrig sett henne le.
Flickan med den gula ballongen har långt framskriden AIDS, och om inte jag lyckas lobba tillräckligt hårt, så att vi kan börja behandla barn med AIDS, så kommer flickan med den gula ballongen att dö. Snart.
lördag 11 oktober 2008
Kabo 11 oktober
Man skulle också kunna säga att jag bor i the garden of Eden. Varje frukost går vi och plockar grapefrukt från våra egna träd. Grenarna är så tunga av frukt att de knäcks. Därutöver kan vi plocka guava, papaya, citroner, bananer. Stora buskar bouganvillea hänger över sandsäckarna som omger vårt safe room, som skall utnyttjas om det blir våldsamt och vi inte har en väg ut. Detta rum är bla utrustat med en låda med förnödenheter som snickers och bönor. Därutöver växer buskar med gardenior, och sedan en vecka eller så också små små skott som skall bli svenska sommarblommor! Jag har helt trashat ekosystemet.
Jag bor i en vitkalkad oval hydda med blå grund och halmtak. En groda som jag döpt till Artur har flyttat in. Vi skrämmer gemensamt livet ur varandra varje kväll. Själv tror jag han bestämt sig för att stanna för att livet i rummet är en fest på myggor som letar sött lite vitare blod.
Mitt största insektsproblem är dock inte mygg, utan ett kryp som jag ännu inte identifierat, som mer orsakar brännblåsor som spricker, aldrig slutar klia, och aldrig läker. Fötterna fulla, just snyggt.
Världen blir mindre och mindre och jag insåg just att jag inte sett annat än bas och sjukhus på en vecka. Det finns annars inte mindre än 3 barer i Kabo! Chez Ami, chez jaques och la cafeteria. Den första är liksom som en gård med lite stolar, skarpt ljus och ibland musik, inte så illa ändå. Cafeteria har generellt sett lite för mycket soldater i klientelet, så dit går jag bara för att dricka varm läsk på söndageftermiddagarna. Chez jaques är det egentligen svårt att se att det är en bar, för det ser vid första anblick ut som en övergiven gris-stia i soltorkat tegel och bast vid vägen. Men går man in där och sätter sig på en av de 4 skrangliga stolarna, kommer det vanligen någon och frågar om man vill ha öl.
I söndags vaknade jag av att rachelle vrålade att jag skulle kalla på henne på com-radion när jag vaknade för hon skulle gå och kolla på tam tam (RCAs svar på djembe).. När jag väl gick upp var basen övergiven. Jag kallade men ingen svarade givetvis. Sagt och gjort, får väl göra som alla andra och gå mot ljudet av trummorna. 10 minuter och en hög galna ungar senare möts jag av en makalös syn. 6 genomsvettiga pojkar i mattsvarta dumstrutar och bastkjol som dansar och svänger höfter i vanvettig takt i ring kring en hydda. Omgivna av 200 pers som trummar och dansar med. Kvinnor med folie, tomma påsar av Plumpy Nut (högenergipasta till undernärda barn), tomma cigarettpaket och bitar av överlevnadsfilt i guldfärg i håret. Det är säkert 35 grader varmt. Det visar sig att detta är en omskärelserit. Pojkarna är alla från kvarteret och de dansar runt alla de respektive hus som någon av dem bor i. De har just tillbringat en månad i djungeln, under ledning av nån elaking som har skurit djupa sår i ryggen på dem, för att härda, och för att sona de bus de har gjort fram tills nu, som deras föräldrar inte kunnat straffa dem för. De har dansat sedan klocka fyra på morgonen, och jag kom dit vid 10-tiden. 6 timmar i hettan, och de skulle dansa till solnedgång vid 6-tiden på kvällen. Jesus… Folk strömmar till och från från alla håll. Fulla unga män i peruk och nylonblommor i håret. En del med mer traditionell klädsel. Svett, damm, yra, solsting och tamtam.
Vad skall jag säga om jobbet. Det är verkligen upp och ner. Vissa dagar tycker man att man gör nåt, nåt bra. Att folk lyssnar och lär. Att barnen blir bättre omhändertagna. Och hon som kom in och var i chock på grund av en uttorkning, hon som var så nära att dö att hjärtat slog oregelbundet och kroppen var kall, hon överlevde ju trots allt. Andra, som idag, måste man dricka öl till lunch för att en unge till har dött, som man hade kunnat rädda om instruktioner hade följts. Och hon med uttorkningen som nästan dog, hon är uttorkad igen för att övervakningen har brustit och alla skyller på att mamman inte gör vad hon ska. Fruktansvärt frustrerande, och fruktansvärt svårt att behålla besinning, och styrfart. Jävla jävla jävla skit.
Jag har, hör och häpna, skrivit månatlig rapport nummer två på franska, om det epidemiologiska läget i region sanitaire nr 3, sous-prefecture kabo. Något av ett skämt att försöka analysera saker och ting på ett språk som man inte kan säga « sladd » på. Men jag har lärt mig många fina uttryck, som ord för understödja, hantera, stigande/sjunkande frekvens. Likaledes en kvartalsrapport om effekten av vårt program för tuberkulos. Ha!
För att göra bilden komplett, och för att bilden av livet skall framstå som precis så absurt som det är, kan jag säga att Paris Hiltons kille NÄSTAN kom hit för att sjunga för barnen. Helt sant. FATTAR NI VAD SJUKT!! Han är tydligen ambassadör för Unicef.
A la prochaine
katja
Jag bor i en vitkalkad oval hydda med blå grund och halmtak. En groda som jag döpt till Artur har flyttat in. Vi skrämmer gemensamt livet ur varandra varje kväll. Själv tror jag han bestämt sig för att stanna för att livet i rummet är en fest på myggor som letar sött lite vitare blod.
Mitt största insektsproblem är dock inte mygg, utan ett kryp som jag ännu inte identifierat, som mer orsakar brännblåsor som spricker, aldrig slutar klia, och aldrig läker. Fötterna fulla, just snyggt.
Världen blir mindre och mindre och jag insåg just att jag inte sett annat än bas och sjukhus på en vecka. Det finns annars inte mindre än 3 barer i Kabo! Chez Ami, chez jaques och la cafeteria. Den första är liksom som en gård med lite stolar, skarpt ljus och ibland musik, inte så illa ändå. Cafeteria har generellt sett lite för mycket soldater i klientelet, så dit går jag bara för att dricka varm läsk på söndageftermiddagarna. Chez jaques är det egentligen svårt att se att det är en bar, för det ser vid första anblick ut som en övergiven gris-stia i soltorkat tegel och bast vid vägen. Men går man in där och sätter sig på en av de 4 skrangliga stolarna, kommer det vanligen någon och frågar om man vill ha öl.
I söndags vaknade jag av att rachelle vrålade att jag skulle kalla på henne på com-radion när jag vaknade för hon skulle gå och kolla på tam tam (RCAs svar på djembe).. När jag väl gick upp var basen övergiven. Jag kallade men ingen svarade givetvis. Sagt och gjort, får väl göra som alla andra och gå mot ljudet av trummorna. 10 minuter och en hög galna ungar senare möts jag av en makalös syn. 6 genomsvettiga pojkar i mattsvarta dumstrutar och bastkjol som dansar och svänger höfter i vanvettig takt i ring kring en hydda. Omgivna av 200 pers som trummar och dansar med. Kvinnor med folie, tomma påsar av Plumpy Nut (högenergipasta till undernärda barn), tomma cigarettpaket och bitar av överlevnadsfilt i guldfärg i håret. Det är säkert 35 grader varmt. Det visar sig att detta är en omskärelserit. Pojkarna är alla från kvarteret och de dansar runt alla de respektive hus som någon av dem bor i. De har just tillbringat en månad i djungeln, under ledning av nån elaking som har skurit djupa sår i ryggen på dem, för att härda, och för att sona de bus de har gjort fram tills nu, som deras föräldrar inte kunnat straffa dem för. De har dansat sedan klocka fyra på morgonen, och jag kom dit vid 10-tiden. 6 timmar i hettan, och de skulle dansa till solnedgång vid 6-tiden på kvällen. Jesus… Folk strömmar till och från från alla håll. Fulla unga män i peruk och nylonblommor i håret. En del med mer traditionell klädsel. Svett, damm, yra, solsting och tamtam.
Vad skall jag säga om jobbet. Det är verkligen upp och ner. Vissa dagar tycker man att man gör nåt, nåt bra. Att folk lyssnar och lär. Att barnen blir bättre omhändertagna. Och hon som kom in och var i chock på grund av en uttorkning, hon som var så nära att dö att hjärtat slog oregelbundet och kroppen var kall, hon överlevde ju trots allt. Andra, som idag, måste man dricka öl till lunch för att en unge till har dött, som man hade kunnat rädda om instruktioner hade följts. Och hon med uttorkningen som nästan dog, hon är uttorkad igen för att övervakningen har brustit och alla skyller på att mamman inte gör vad hon ska. Fruktansvärt frustrerande, och fruktansvärt svårt att behålla besinning, och styrfart. Jävla jävla jävla skit.
Jag har, hör och häpna, skrivit månatlig rapport nummer två på franska, om det epidemiologiska läget i region sanitaire nr 3, sous-prefecture kabo. Något av ett skämt att försöka analysera saker och ting på ett språk som man inte kan säga « sladd » på. Men jag har lärt mig många fina uttryck, som ord för understödja, hantera, stigande/sjunkande frekvens. Likaledes en kvartalsrapport om effekten av vårt program för tuberkulos. Ha!
För att göra bilden komplett, och för att bilden av livet skall framstå som precis så absurt som det är, kan jag säga att Paris Hiltons kille NÄSTAN kom hit för att sjunga för barnen. Helt sant. FATTAR NI VAD SJUKT!! Han är tydligen ambassadör för Unicef.
A la prochaine
katja
fredag 3 oktober 2008
Kabo 30 septembre
Det har varit många ögonblick den här veckan. Sådana när man plötsligt tycks ta ett foto på, eller frysa, verkligheten en minut, och frågar sig själv- är jag verkligen här??
5 ögonblick:
Klockan är säkert inte så mycket en lördagkväll, men hela Kabo är tyst, förutom vår bas. Ingen tam tam någon annanstans. Men jag har lyckats leta fram en flaska av vad som är helt omöjligt att bestämma om det är whisky, cognac, brandy, likör, alltså GBA-general brown alcohol. Rachelle har druckit för mycket av den och svimmar och bryter på vägen ett papayaträd. Silvia och Pieter bär först Rachelle till sängen, därefter följer en exalterad diskussion om var vi skall gömma papayan, så att ingen hittar liket imorgon. Så gott det går dånar Leftfield från Pieters små iPod-högtalare. Jag är i FULLSTÄNDIG extas och dansar ömsom med en stol, ömsom gör jag höga knän kring bordet. –FRYS-. Det behövs tydligen GBA och en belgisk barnmorska med bra musiksmak för att få fart på expatlivet.
Gräset är liksom mer som vass och hela tiden kring 2 meter högt. Det omger den 4 meter breda vägen på båda sidor, och man ser bara det rödbruna gruset framför sig. I cirka tio meter innan gräset täcker sikten helt. Fast vägen är ju forstås mer flod. Fantastiska fåglar, klarröda och svarta flyger omkring och sätter sig och gungar på grässtråna. Plötsligt skymtar ansikten fram bland grässtråna, med mycket mycket breda vita leenden, under kanske högar av grenar som snörts ihop på huvudet. – FRYS- Lokalbefolkning som flytt ut i gräset för att vår bil kommer förbi. Det ser helt otroligt roligt ut när tre knyten på rad guppar fram ovanför gräset. Underst en klut, följt av en skål, fylld med majskorn, kanske en låda mathjälp från Unicef, en filt, 7 stearinljus och ofelbart ett paraply överst! Att ta till när sol och regn blir för hårda. Under denna lilla trave en makalöst vacker kvinna. Kanske på väg till marknaden.
Vad är det här för sörja egentligen? Någon sorts gummi pasta, två sorter. Denna skall ätas med händerna och doppas i antingen en radioaktiv chilisås, eller en något snällare sås faktiskt med fiskbitar i. Tittar man sig omkring sitter man mitt på en grusplan, med vägen just bredvid, de där fyrkantiga hyddorna runtomkring. Det serveras supersött te och vi hänger med personalen från Poste de Sante i Farazala. Runtomkring loppbitna hyndor, kvinnor som flätar håret på varandra, barn som framförallt har tröjor och inga byxor och som liksom dansar lite varstans. Det är skymningsljus. Min blick fastnar på en mormor kanske 100 meter bort, som sitter på en plastmatta utanför hyddan, och leker med sina två sannolikt barnbarn. Den ena, kanske 3 år gammal, har en gul för stor långärmad tröja på sig, och använder den mer som en poncho än en tröja, det vill säga en arm fram som en snabel, en bak på ryggen, och resten runtomkring. Frys.
Klockan är kanske åtta och det är nattsvart. Ingen har orkat göra någon mat, trots att kocken har skickat med båda pasta att koka, samt bolognese på burk. Dessutom har vi ingen gryta med oss, och den där eldapparaten som vi vanligen använder för att värma upp tryckkokaren för sterilisation av våra instrument, den funkar inte. Moussa chaufför firar Ramadan, och har liksom slutat äta även efter att solen går ner, så han backar inte upp det här projektet med mat så mycket ändå. Således: Bröd, La vache Qui Rit, banan, jordnötter och tack så otroligt mycket för det initiativet, faktiskt lite belgisk choklad och 7-årig rom. Det är jag, Moussa, Eloi och Pieter. Vi är på utflykt till Farazala och skall tillbringa natten på hälsocentralen. Moussa har backat bilen upp mot trappan, och vi ligger på trappavsatsen och har kurs i kortspelet Uno. Klassiskt förekommande på mission med MSF. Moussa domnar av då och då, med sin transistorradio tryckt emot örat för att inte missa de franska nyheterna. Eloi förlorar stort, trots våra tappra försök att lära honom tricksen i detta ljuva kortspel. Plötsligt skymtar lite figurer fram i natten, sakta vankande emot oss. En kvinna med värkar på väg till oss för att föda, blir ingen mer sömn den här natten..
Jag och Pieter sitter ihopträngda i framsätet. Hela bakdelen av jeepen är full av patienter, förutom ena hörnet, där Eloi sitter inpackad, med en papplåda med en tupp i i knät, att ta hem till Kabo. Två rejält medtagna kvinnor med svår blodbrist respektive malaria backas upp av var sin familjemedlem, dropppåsarna hänger i fönsterkarmen. Båda kräks, och jag bannar mig själv att jag inte kom ihåg från Darfur att man ALLTID måste ha med sig kräkpåsar till kvinnorna. Vår favoritpassagerare i bilen är annars ungen med kwashiorkor, som utan att överdriva gråter HELA vägen hem, 2 timmar. Kopplingen har pajat, så Moussa får starta om bilen varje gång vi kör ner i en större vattenpöl, och som ni kanske har förstått finns det många såna på vägarna här. Den enligt säkerhetsreglementet obligatoriska telefonen har vår operativa chef glömt ge oss, och vi dividerar om vems felet egentligen är. Går bilen sönder här mitt ute i vildmarken är vi alltså fast utan att kunna kommunicera med omvärlden, tillsammans med kräkande patienter, en hungrig chaufför, en gråtande unge och en tupp. Hela situationen är vanvettigt tragikomisk och framkallar plötsligt ett otroligt förlösande skrattanfall. Allt under överinsyn av en hög förvånade locals och en tupp. FRYS.
Kram
katja
5 ögonblick:
Klockan är säkert inte så mycket en lördagkväll, men hela Kabo är tyst, förutom vår bas. Ingen tam tam någon annanstans. Men jag har lyckats leta fram en flaska av vad som är helt omöjligt att bestämma om det är whisky, cognac, brandy, likör, alltså GBA-general brown alcohol. Rachelle har druckit för mycket av den och svimmar och bryter på vägen ett papayaträd. Silvia och Pieter bär först Rachelle till sängen, därefter följer en exalterad diskussion om var vi skall gömma papayan, så att ingen hittar liket imorgon. Så gott det går dånar Leftfield från Pieters små iPod-högtalare. Jag är i FULLSTÄNDIG extas och dansar ömsom med en stol, ömsom gör jag höga knän kring bordet. –FRYS-. Det behövs tydligen GBA och en belgisk barnmorska med bra musiksmak för att få fart på expatlivet.
Gräset är liksom mer som vass och hela tiden kring 2 meter högt. Det omger den 4 meter breda vägen på båda sidor, och man ser bara det rödbruna gruset framför sig. I cirka tio meter innan gräset täcker sikten helt. Fast vägen är ju forstås mer flod. Fantastiska fåglar, klarröda och svarta flyger omkring och sätter sig och gungar på grässtråna. Plötsligt skymtar ansikten fram bland grässtråna, med mycket mycket breda vita leenden, under kanske högar av grenar som snörts ihop på huvudet. – FRYS- Lokalbefolkning som flytt ut i gräset för att vår bil kommer förbi. Det ser helt otroligt roligt ut när tre knyten på rad guppar fram ovanför gräset. Underst en klut, följt av en skål, fylld med majskorn, kanske en låda mathjälp från Unicef, en filt, 7 stearinljus och ofelbart ett paraply överst! Att ta till när sol och regn blir för hårda. Under denna lilla trave en makalöst vacker kvinna. Kanske på väg till marknaden.
Vad är det här för sörja egentligen? Någon sorts gummi pasta, två sorter. Denna skall ätas med händerna och doppas i antingen en radioaktiv chilisås, eller en något snällare sås faktiskt med fiskbitar i. Tittar man sig omkring sitter man mitt på en grusplan, med vägen just bredvid, de där fyrkantiga hyddorna runtomkring. Det serveras supersött te och vi hänger med personalen från Poste de Sante i Farazala. Runtomkring loppbitna hyndor, kvinnor som flätar håret på varandra, barn som framförallt har tröjor och inga byxor och som liksom dansar lite varstans. Det är skymningsljus. Min blick fastnar på en mormor kanske 100 meter bort, som sitter på en plastmatta utanför hyddan, och leker med sina två sannolikt barnbarn. Den ena, kanske 3 år gammal, har en gul för stor långärmad tröja på sig, och använder den mer som en poncho än en tröja, det vill säga en arm fram som en snabel, en bak på ryggen, och resten runtomkring. Frys.
Klockan är kanske åtta och det är nattsvart. Ingen har orkat göra någon mat, trots att kocken har skickat med båda pasta att koka, samt bolognese på burk. Dessutom har vi ingen gryta med oss, och den där eldapparaten som vi vanligen använder för att värma upp tryckkokaren för sterilisation av våra instrument, den funkar inte. Moussa chaufför firar Ramadan, och har liksom slutat äta även efter att solen går ner, så han backar inte upp det här projektet med mat så mycket ändå. Således: Bröd, La vache Qui Rit, banan, jordnötter och tack så otroligt mycket för det initiativet, faktiskt lite belgisk choklad och 7-årig rom. Det är jag, Moussa, Eloi och Pieter. Vi är på utflykt till Farazala och skall tillbringa natten på hälsocentralen. Moussa har backat bilen upp mot trappan, och vi ligger på trappavsatsen och har kurs i kortspelet Uno. Klassiskt förekommande på mission med MSF. Moussa domnar av då och då, med sin transistorradio tryckt emot örat för att inte missa de franska nyheterna. Eloi förlorar stort, trots våra tappra försök att lära honom tricksen i detta ljuva kortspel. Plötsligt skymtar lite figurer fram i natten, sakta vankande emot oss. En kvinna med värkar på väg till oss för att föda, blir ingen mer sömn den här natten..
Jag och Pieter sitter ihopträngda i framsätet. Hela bakdelen av jeepen är full av patienter, förutom ena hörnet, där Eloi sitter inpackad, med en papplåda med en tupp i i knät, att ta hem till Kabo. Två rejält medtagna kvinnor med svår blodbrist respektive malaria backas upp av var sin familjemedlem, dropppåsarna hänger i fönsterkarmen. Båda kräks, och jag bannar mig själv att jag inte kom ihåg från Darfur att man ALLTID måste ha med sig kräkpåsar till kvinnorna. Vår favoritpassagerare i bilen är annars ungen med kwashiorkor, som utan att överdriva gråter HELA vägen hem, 2 timmar. Kopplingen har pajat, så Moussa får starta om bilen varje gång vi kör ner i en större vattenpöl, och som ni kanske har förstått finns det många såna på vägarna här. Den enligt säkerhetsreglementet obligatoriska telefonen har vår operativa chef glömt ge oss, och vi dividerar om vems felet egentligen är. Går bilen sönder här mitt ute i vildmarken är vi alltså fast utan att kunna kommunicera med omvärlden, tillsammans med kräkande patienter, en hungrig chaufför, en gråtande unge och en tupp. Hela situationen är vanvettigt tragikomisk och framkallar plötsligt ett otroligt förlösande skrattanfall. Allt under överinsyn av en hög förvånade locals och en tupp. FRYS.
Kram
katja
torsdag 18 september 2008
Kabo 18 september
Jag kom på mig själv häromdagen, med att reagera med förvåning vid åsynen av en person med grått hår. Först fattade jag inte varför. Sen kom jag på att det är för att man nästan aldrig ser personer med grått hår här. Folk lever inte länge nog för håret att gråna.
Dagarna flyger fram här i mörkaste Afrika. Det känns stundtals som att man står på samma ställe dagarna i ända, och snurrar runt varv efter varv utan att komma någonstans, för att det hela tiden ramlar på en nya saker att ta tag i. Små som stora.
Jag har åkt på min första utflykt, till ett hälsocenter 45 km härifrån, i Farazala, som jag nu efter att fröken Lorena Moyano från Cordoba i Argentina åkt hem, också är ansvarig för. Otroligt skönt att komma utanför stan! Det hade regnat under natten, vilket innebär att vi körde mer eller mindre i en flod hela vägen. Jag upphör aldrig att beundra Toyota Landcruisers. De är närmast amfibiefordon!
Naturen består av halvskog och högt gräs. Mangolundar, träsk och bruna fyrkantiga hyddor av soltorkat tegel, med halmtak.
Någon har skrämt upp mig med att prata om frekvensen kobror per kvadratkilometer. Och genom att berätta att de sett en styck i en pöl på gården, och en utanför den öppna hydda där vi vanligen äter mat och hänger. Självklart är de av arten spitting cobras, de som spottar för att förblinda innan de biter. Jag är livrädd och stampar i marken hela tiden när jag går! De sannolikt något mer frekventa paddorna ger mig regelbundet en chock när de hoppar fram ur buskarna. Det hjälper föga att alla säger att ormarna är mer rädda för mig. Jag är stigmatiserad av “Ett med naturen”.
***
Jag skulle vilja tacka alla alla för de fina saker ni skrivit till mig efter mitt förra blogginlägg. De mailen betyder hela världen. Att kunna dela med sig av det här är som jag redan sagt livsviktigt för att inte tappa orienteringen helt och hållet.
Sanningen att säga är jag fortfarande spak efter förra veckans jourer. Fast jag börjar hämta mig. Och jag blev riktigt upplivad av dagens projekt att försöka hitta på ett system för att få personalen på barnavdelningen att tvätta händerna under ronden. Detta slutade med att jag och Silvia som egentligen är här för att jobba med vatten och sanitet, men som fått hoppa in som logistiker för att ingen annan finns, stod och hällde ut rengöringsmedel i liksom ett plastjuver, för att jag skulle kunna ta flaskorna till mitt handtvätts-kit. Därefter hade jag en diskussion med Benoit, personalchef på sjukhuset, om vem som kunde tänkas vara ansvarig för att fylla på flaskorna med vatten varje dag, och byta ut den efter ronden smutsiga handduken att torka händerna på. Och var skall lagret vara? Vem tvättar handdukarna? Benoit hade idag på sig en blåorange dräkt med vita elefanter på. Därefter letade jag upp MSFs hygienguide och satte mig att tillverka ett plakat som skall sitta på alla dörrarna på sjukhuset, om hur och när tvätta händerna.
Jamen, man gör liksom lite av varje, va.
Dagens höjdpunkt var att uttorkade, undernärda Kristine mår lite bättre, och att personalen på barnavdelningen har börjat rapportera vilka ungar som kräver mer uppmärksamhet och övervakning än andra, till varandra när skiftet byts! Min ide! Mitt tjat!
katja
Dagarna flyger fram här i mörkaste Afrika. Det känns stundtals som att man står på samma ställe dagarna i ända, och snurrar runt varv efter varv utan att komma någonstans, för att det hela tiden ramlar på en nya saker att ta tag i. Små som stora.
Jag har åkt på min första utflykt, till ett hälsocenter 45 km härifrån, i Farazala, som jag nu efter att fröken Lorena Moyano från Cordoba i Argentina åkt hem, också är ansvarig för. Otroligt skönt att komma utanför stan! Det hade regnat under natten, vilket innebär att vi körde mer eller mindre i en flod hela vägen. Jag upphör aldrig att beundra Toyota Landcruisers. De är närmast amfibiefordon!
Naturen består av halvskog och högt gräs. Mangolundar, träsk och bruna fyrkantiga hyddor av soltorkat tegel, med halmtak.
Någon har skrämt upp mig med att prata om frekvensen kobror per kvadratkilometer. Och genom att berätta att de sett en styck i en pöl på gården, och en utanför den öppna hydda där vi vanligen äter mat och hänger. Självklart är de av arten spitting cobras, de som spottar för att förblinda innan de biter. Jag är livrädd och stampar i marken hela tiden när jag går! De sannolikt något mer frekventa paddorna ger mig regelbundet en chock när de hoppar fram ur buskarna. Det hjälper föga att alla säger att ormarna är mer rädda för mig. Jag är stigmatiserad av “Ett med naturen”.
***
Jag skulle vilja tacka alla alla för de fina saker ni skrivit till mig efter mitt förra blogginlägg. De mailen betyder hela världen. Att kunna dela med sig av det här är som jag redan sagt livsviktigt för att inte tappa orienteringen helt och hållet.
Sanningen att säga är jag fortfarande spak efter förra veckans jourer. Fast jag börjar hämta mig. Och jag blev riktigt upplivad av dagens projekt att försöka hitta på ett system för att få personalen på barnavdelningen att tvätta händerna under ronden. Detta slutade med att jag och Silvia som egentligen är här för att jobba med vatten och sanitet, men som fått hoppa in som logistiker för att ingen annan finns, stod och hällde ut rengöringsmedel i liksom ett plastjuver, för att jag skulle kunna ta flaskorna till mitt handtvätts-kit. Därefter hade jag en diskussion med Benoit, personalchef på sjukhuset, om vem som kunde tänkas vara ansvarig för att fylla på flaskorna med vatten varje dag, och byta ut den efter ronden smutsiga handduken att torka händerna på. Och var skall lagret vara? Vem tvättar handdukarna? Benoit hade idag på sig en blåorange dräkt med vita elefanter på. Därefter letade jag upp MSFs hygienguide och satte mig att tillverka ett plakat som skall sitta på alla dörrarna på sjukhuset, om hur och när tvätta händerna.
Jamen, man gör liksom lite av varje, va.
Dagens höjdpunkt var att uttorkade, undernärda Kristine mår lite bättre, och att personalen på barnavdelningen har börjat rapportera vilka ungar som kräver mer uppmärksamhet och övervakning än andra, till varandra när skiftet byts! Min ide! Mitt tjat!
katja
tisdag 9 september 2008
När regnet faller
Kabo 9 september 2008
Det regnar och jag är trött. Oroväckande trött efter bara två veckor i projektet egentligen.
I natt hade jag en nattjour jag aldrig kommer glömma. En 8-årig pojke dog i mina händer och jag var helt maktlös. Jag hade gjort allt jag kunnat, och ändå kunde jag inte hjälpa honom tillräckligt. Med betoning på vad JAG kunnat, för tvivlen på en själv är enorma. Kanske alla andra hade gjort ett bättre jobb? Och var fan ar röntgenapparaten? Och narkosläkaren? Och vad fan kan han inte få vara svensk för? Då hade han levt idag.
Den här lille killen hade inget val. Han fick mig och ingen annan.
Han dog klockan 3.40. Några timmar tidigare hade han sagt tack för att jag kom och försökte göra nåt.
**
Jag har sen jobbat hela dagen med att försöka hitta olika sätt att trolla fram förbättringar i vår kvalite i projektet. Helt sjukt. Något säger mig att jag inte har varit helt polyvalent i mina förmågor efter mycket få timmars sömn och efter nattens mörkaste mörker.
En timmes tennismatch med min lokale doktorskollega Hervé är förmodligen det bästa jag gjort idag.
Jag fick en klump i halsen när de kallade på radion för nån timme sen, jag är jour hela veckan, om vad de sa var två dåliga ungar som kom skickade från landsbygden. En med malaria och blodbrist, en med malaria och kramper. Tack och lov var det inte så illa med dem. Där kanske jag hinner hjälpa. Vågar kanske tom hoppas på det.
**
Läget i centralafrikanska republiken är för att dra en gammal floskel, väldig ovisst. Ett eld upphör är uppsagt, någon har anfallit en konvoj och det väntas vedergällning. Var förväntas vedergällningen? Kanske här. Kanske inte.
Det är lätt att glömma bort hur instabilt läget är runtomkring när man vandrar fram och tillbaks mellan sjukhuset och basen, och vinkar till damerna som säljer guava.
Kabo är stället där allt korsas. Gränser mellan stridande grupper. Handelsvägar med nomadernas boskapsvagnar. Nordafrika och centralafrika. Kristna missionsafrika med muslimska Afrika med en väldig levande gammal stamkultur med både voodoinslag och medicinman. Det är osannolikt exotiskt här!
Den dominerande stammen är nattsvart, och kvinnorna bär håret, jag skojar inte, i tvinnade „lakritsflätor“ som står rakt ut från huvudet. . Kanske 10 stycken per huvud. Jag trodde inte det fanns annat än i rasistiska amerikanska gamla serietidningar, och finska lakritspaket. Alla kvinnor är makalöst vackra och man känner sig om möjligt än mer skruttig i sina avlagda kläder, svettiga hy, och håret på tropisk ända.
Männen har ofta rispade mönster på kinder och panna, jag tror att de får mönsterna i 13-årsåldern som en form av vuxenhetsrit. Alla bär kläder i glada färger och med klassiska afrikanska mönster. Glatt blandade med enstaka tyger med brev, bilar och jesusbilder. Prästen i kyrkan har en klädnad med tryckta jesusar på!
Det finns även arabiska stammar som ser helt helt annorlunda ut. Mbororos. Nomader. Ljusare hy, smalare ansikten. Vävda kläder i ull, randiga kjolar, enstaka färger. Kvinnorna har ofta tatueringar i ansiktena, och liksom en enda tjock kort fläta uppe på huvudet, som hänger ner i pannan, sen en likadan i nacken som hänger ner mot ryggen. Åter, makalöst.
Och väldigt väldigt speciellt att få möta.
**
Mitt team består av en grekisk konstig doktor, en trött argentinsk sjuksköterska som snart skall åka hem, en glad spansk projektledare som också snart skall åka hem, och ersätts av Cristina 55 från Andalusien. Hon har vuxna barn, och har jobbat de senaste 10 åren med humanitär hjälp i Afrika. En stor idol. Snygg. Sen är det Rachelle, 27, från Quebec. Gillar hockey, brottning och att prata engelska. Bullrig och stor och snäll. Sen är det jag. Vi fattas en logistiker. Som vår stand-in vatten och sanitetstekniker Silvia från Barcelona hoppas blir Javier Bardem för han gillar tydligen MSF en massa. Kort sagt, vi är en brokig hög. Jag är egentligen mest lik den redan nämnde dr Hervé som är uppväxt i Bangui, är 32 år gammal och gillar musik.
Det går säkert att utläsa av ovanstående att jag har det både si och så. Franskan går väl lite bättre hela tiden, fast idag har jag varit för trött för att böja verb och fundera på om jag skall välja konjunktiv eller konditionalis.
katja
Det regnar och jag är trött. Oroväckande trött efter bara två veckor i projektet egentligen.
I natt hade jag en nattjour jag aldrig kommer glömma. En 8-årig pojke dog i mina händer och jag var helt maktlös. Jag hade gjort allt jag kunnat, och ändå kunde jag inte hjälpa honom tillräckligt. Med betoning på vad JAG kunnat, för tvivlen på en själv är enorma. Kanske alla andra hade gjort ett bättre jobb? Och var fan ar röntgenapparaten? Och narkosläkaren? Och vad fan kan han inte få vara svensk för? Då hade han levt idag.
Den här lille killen hade inget val. Han fick mig och ingen annan.
Han dog klockan 3.40. Några timmar tidigare hade han sagt tack för att jag kom och försökte göra nåt.
**
Jag har sen jobbat hela dagen med att försöka hitta olika sätt att trolla fram förbättringar i vår kvalite i projektet. Helt sjukt. Något säger mig att jag inte har varit helt polyvalent i mina förmågor efter mycket få timmars sömn och efter nattens mörkaste mörker.
En timmes tennismatch med min lokale doktorskollega Hervé är förmodligen det bästa jag gjort idag.
Jag fick en klump i halsen när de kallade på radion för nån timme sen, jag är jour hela veckan, om vad de sa var två dåliga ungar som kom skickade från landsbygden. En med malaria och blodbrist, en med malaria och kramper. Tack och lov var det inte så illa med dem. Där kanske jag hinner hjälpa. Vågar kanske tom hoppas på det.
**
Läget i centralafrikanska republiken är för att dra en gammal floskel, väldig ovisst. Ett eld upphör är uppsagt, någon har anfallit en konvoj och det väntas vedergällning. Var förväntas vedergällningen? Kanske här. Kanske inte.
Det är lätt att glömma bort hur instabilt läget är runtomkring när man vandrar fram och tillbaks mellan sjukhuset och basen, och vinkar till damerna som säljer guava.
Kabo är stället där allt korsas. Gränser mellan stridande grupper. Handelsvägar med nomadernas boskapsvagnar. Nordafrika och centralafrika. Kristna missionsafrika med muslimska Afrika med en väldig levande gammal stamkultur med både voodoinslag och medicinman. Det är osannolikt exotiskt här!
Den dominerande stammen är nattsvart, och kvinnorna bär håret, jag skojar inte, i tvinnade „lakritsflätor“ som står rakt ut från huvudet. . Kanske 10 stycken per huvud. Jag trodde inte det fanns annat än i rasistiska amerikanska gamla serietidningar, och finska lakritspaket. Alla kvinnor är makalöst vackra och man känner sig om möjligt än mer skruttig i sina avlagda kläder, svettiga hy, och håret på tropisk ända.
Männen har ofta rispade mönster på kinder och panna, jag tror att de får mönsterna i 13-årsåldern som en form av vuxenhetsrit. Alla bär kläder i glada färger och med klassiska afrikanska mönster. Glatt blandade med enstaka tyger med brev, bilar och jesusbilder. Prästen i kyrkan har en klädnad med tryckta jesusar på!
Det finns även arabiska stammar som ser helt helt annorlunda ut. Mbororos. Nomader. Ljusare hy, smalare ansikten. Vävda kläder i ull, randiga kjolar, enstaka färger. Kvinnorna har ofta tatueringar i ansiktena, och liksom en enda tjock kort fläta uppe på huvudet, som hänger ner i pannan, sen en likadan i nacken som hänger ner mot ryggen. Åter, makalöst.
Och väldigt väldigt speciellt att få möta.
**
Mitt team består av en grekisk konstig doktor, en trött argentinsk sjuksköterska som snart skall åka hem, en glad spansk projektledare som också snart skall åka hem, och ersätts av Cristina 55 från Andalusien. Hon har vuxna barn, och har jobbat de senaste 10 åren med humanitär hjälp i Afrika. En stor idol. Snygg. Sen är det Rachelle, 27, från Quebec. Gillar hockey, brottning och att prata engelska. Bullrig och stor och snäll. Sen är det jag. Vi fattas en logistiker. Som vår stand-in vatten och sanitetstekniker Silvia från Barcelona hoppas blir Javier Bardem för han gillar tydligen MSF en massa. Kort sagt, vi är en brokig hög. Jag är egentligen mest lik den redan nämnde dr Hervé som är uppväxt i Bangui, är 32 år gammal och gillar musik.
Det går säkert att utläsa av ovanstående att jag har det både si och så. Franskan går väl lite bättre hela tiden, fast idag har jag varit för trött för att böja verb och fundera på om jag skall välja konjunktiv eller konditionalis.
katja
torsdag 28 augusti 2008
Innan regnet faller
Kabo 28 augusti 2008
Det är just den här tiden, tiden precis innan det börjar regna, när det blir helt stilla, när det enda man hör är det dova mullret från sjukhusets generator samt jublet från de som spelar volleyboll just utanför porten, det är just den tiden som är den bästa tiden i Kabo. Klockan är 16.15, och jag borde organisera mig och jobba och planera, men jag vet inte var jag skall börja, så jag började med det här istället.
Vi har allt från ökensol till djungelfukt till småsnål vind och faktiskt lite kyla annars. Här i Kabo, Prefecture Sanitaire de L’Ouham, Region Sanitaire No 3, Republique Centrafricaine.
Jag fick nästintill andnöd när jag landade här den 22. Det är verkligen längst bort i hela världen, längst in i hjärtat av L’Afrique noir, och väldigt väldigt litet. Det känns som att hela Kabo är stort som Medborgarplatsen, men det är nog lite underdrivet. Men det var ju det här jag ville åt. Och varje gång jag skäms över att inte förstå franskan runtomkring mig, eller inte lyckas uttrycka mig, så försöker jag berätta för mig själv en gång till att det faktiskt aktivt var det här jag sökte. Djungelsjukhus i fransktalande land, here we come. Ta tjuren vid hornen, fröken.
Min ganska nybyggda vita hydda liger 15 steg från kontoret, som I sin tur ligger 150 steg ifrån sjukhuset. Samtidigt ser jag mer eller mindre rakt in i sjukhusapoteket från mitt fönster. Ungefär så stor är min värld på pappret, men när jag första gången rullade in på gården tyckte jag att den kändes ännu mindre. Nu känns den större. Vissa dagar kommer man på sig själv att inte ha varit utanför staketet ens. Det känns litet udda.
Det är grönt grönt grönt. Det växer bananer i köket.
Det som i Darfur stundtals ekade i kväll och natt, nämligen pilska åsnor och ljudet av enstaka kulsprutesalvor, är i Kabo istället en outtröttlig och makalöst kraftfull orkester av paddor och syrsor. Men stjärnhimlen ar densamma, så otroligt fantastisk! Och rakt över allt skär vintergatan.
Förutom att logotypen är densamma, är det inte mycket som är likt arbetet i Darfur, vilket har varit något av det svåraste för mig efter ankomst. Jag får anledning att återkomma till det tror jag. Jag drabbades i alla fall direkt efter ankomst hit av en makalöst stark längtan till Darfur och alla människor jag träffade där. Jag satte mig på mina höga hästar och hävdade i ungefär en dag bestämt att ingenting kunde bli lika bra som där, och hur skulle jag klara av det här i 4 månader. Jag grät, tyckte synd om mig själv och skrev dramatiska, självömkande mail.
Som tur är har jag ramlat ner ifrån de där hästarna, och har ju naturligtvis upptäckt att alla i mitt team är jättefina, om än annorlunda än alla trendiga 30-somethings i kebkabiyah.
Jobbet kommer bli sjukt utmanande, svårt, och roligt.
Vi äter ris med kött varje dag. Banan och havregrynsgröt varje morgon (fast det är bara jag som gillar havregrynsgröt).
Vänta, nu var det nån som frågade om jag vill ut och ta en öl.. Ha! Går det? Shit, vad spännande!
Kram
katja
Det är just den här tiden, tiden precis innan det börjar regna, när det blir helt stilla, när det enda man hör är det dova mullret från sjukhusets generator samt jublet från de som spelar volleyboll just utanför porten, det är just den tiden som är den bästa tiden i Kabo. Klockan är 16.15, och jag borde organisera mig och jobba och planera, men jag vet inte var jag skall börja, så jag började med det här istället.
Vi har allt från ökensol till djungelfukt till småsnål vind och faktiskt lite kyla annars. Här i Kabo, Prefecture Sanitaire de L’Ouham, Region Sanitaire No 3, Republique Centrafricaine.
Jag fick nästintill andnöd när jag landade här den 22. Det är verkligen längst bort i hela världen, längst in i hjärtat av L’Afrique noir, och väldigt väldigt litet. Det känns som att hela Kabo är stort som Medborgarplatsen, men det är nog lite underdrivet. Men det var ju det här jag ville åt. Och varje gång jag skäms över att inte förstå franskan runtomkring mig, eller inte lyckas uttrycka mig, så försöker jag berätta för mig själv en gång till att det faktiskt aktivt var det här jag sökte. Djungelsjukhus i fransktalande land, here we come. Ta tjuren vid hornen, fröken.
Min ganska nybyggda vita hydda liger 15 steg från kontoret, som I sin tur ligger 150 steg ifrån sjukhuset. Samtidigt ser jag mer eller mindre rakt in i sjukhusapoteket från mitt fönster. Ungefär så stor är min värld på pappret, men när jag första gången rullade in på gården tyckte jag att den kändes ännu mindre. Nu känns den större. Vissa dagar kommer man på sig själv att inte ha varit utanför staketet ens. Det känns litet udda.
Det är grönt grönt grönt. Det växer bananer i köket.
Det som i Darfur stundtals ekade i kväll och natt, nämligen pilska åsnor och ljudet av enstaka kulsprutesalvor, är i Kabo istället en outtröttlig och makalöst kraftfull orkester av paddor och syrsor. Men stjärnhimlen ar densamma, så otroligt fantastisk! Och rakt över allt skär vintergatan.
Förutom att logotypen är densamma, är det inte mycket som är likt arbetet i Darfur, vilket har varit något av det svåraste för mig efter ankomst. Jag får anledning att återkomma till det tror jag. Jag drabbades i alla fall direkt efter ankomst hit av en makalöst stark längtan till Darfur och alla människor jag träffade där. Jag satte mig på mina höga hästar och hävdade i ungefär en dag bestämt att ingenting kunde bli lika bra som där, och hur skulle jag klara av det här i 4 månader. Jag grät, tyckte synd om mig själv och skrev dramatiska, självömkande mail.
Som tur är har jag ramlat ner ifrån de där hästarna, och har ju naturligtvis upptäckt att alla i mitt team är jättefina, om än annorlunda än alla trendiga 30-somethings i kebkabiyah.
Jobbet kommer bli sjukt utmanande, svårt, och roligt.
Vi äter ris med kött varje dag. Banan och havregrynsgröt varje morgon (fast det är bara jag som gillar havregrynsgröt).
Vänta, nu var det nån som frågade om jag vill ut och ta en öl.. Ha! Går det? Shit, vad spännande!
Kram
katja
torsdag 21 augusti 2008
Bangui 21/8
Med ett ryck vaknade jag nar Air France flight AF 0818 flog in over L'Aeroport M'Poko klockan halv fem i morse. Latt desorienterad forsokte jag titta ut genom fonstret. Men det var helt morkt dar, och plotsligt tog vi i marken. En kvart senare, efter att ha brottats med overlastade, overforfriskade, latt svettiga och glada afrikanska modrar, som alla skall forst ut ur planet, forstod jag varfor jag inte sett nagra ljus. Bangui, huvudstad i ett land i varlden 2008, ar nastan ingenting..
Den varje gang lika overraskande, men valbekanta doften och kanslan av av fuktig terracotta, mull, blot hund och vaxthus slog emot mig pa trappan fran planet.
Fy, vad bra!
Immigrations var ovantat okomplicerat, daremot tog det cirka tva timmar att fa sin vaska. Under tiden har 48 olika uniformer vandrat forbi.
Klockan ar nu halv sju, och jag sitter i en klassiskt rod-dammig MSF-Toyota. Bilar som alla ar lika illa atgangna, oavsett land och kontext. Jag undrar ibland om nagon medvetet misshandlar dem for att fa MSF-bilarna att samtliga se tuffa och valutnyttjade ut.
Kring mig ligger en stad som knappt kanns som en stad. Frisorhyddor, fallfardiga marknader, knappt nagra hus. Forutom en GIGANTISK fotbollsstadium, helt kritvit, mitt i. Bredvid star den gamla. Och ser ut som en dement, rostig dinosaurie som sakta forlorar kampen mot det underliggande traskmonstret, och sjunker ner i dess grona svalg.
Jag har sovit 20+20 minuter, men har anda tillbringat dagen med att fa utmalat for mig ett land i forfall. Det finns ingen nationell ekonomi, inget styre, ingen sjukvard att tala om. Medellivslangden har gatt fran 49 till 40 ar det senaste decenniet, och i tavligen varldens fattigaste land vinner, kommer man pa en hedrande 8 plats av 179 tavlande.
Konflikten som pagatt lange pa vissa nivaer, men som vad jag forstar tog fart 2005-6, ar extremt komplex och saknar inga alltfor klassiska ingredienser. Sondrande kolonialmakt. Arvstvister mellan folkgrupper vid floden och pa slatten, samt nomadfolk. Etniska och religiosa konflikter pa ett otal nivaer ytterligare. Korrumperade ledare, statskupp pa statskupp. Befolkning som drivs pa flykt av alla parter, byar som branns.
Det finns sa mycket att gora..
Dagens briefing har pressats in trots somnbrist da det ICRC-drivna flygbolaget bara flyger imorgon fredag och nasta gang forst pa tisdag. Pa mitt sjukhus vantar malariaepidemi och 120% belaggning pa barnavdelningen.
Men idag har jag fatt reda pa att jag nog far semester! Men nu nar internet inte langre, och de hittills vad jag tycker ar ratt frekventa inlaggen kommer att komma mera sallan. A biEN TÔT.
kramar
katja
Den varje gang lika overraskande, men valbekanta doften och kanslan av av fuktig terracotta, mull, blot hund och vaxthus slog emot mig pa trappan fran planet.
Fy, vad bra!
Immigrations var ovantat okomplicerat, daremot tog det cirka tva timmar att fa sin vaska. Under tiden har 48 olika uniformer vandrat forbi.
Klockan ar nu halv sju, och jag sitter i en klassiskt rod-dammig MSF-Toyota. Bilar som alla ar lika illa atgangna, oavsett land och kontext. Jag undrar ibland om nagon medvetet misshandlar dem for att fa MSF-bilarna att samtliga se tuffa och valutnyttjade ut.
Kring mig ligger en stad som knappt kanns som en stad. Frisorhyddor, fallfardiga marknader, knappt nagra hus. Forutom en GIGANTISK fotbollsstadium, helt kritvit, mitt i. Bredvid star den gamla. Och ser ut som en dement, rostig dinosaurie som sakta forlorar kampen mot det underliggande traskmonstret, och sjunker ner i dess grona svalg.
Jag har sovit 20+20 minuter, men har anda tillbringat dagen med att fa utmalat for mig ett land i forfall. Det finns ingen nationell ekonomi, inget styre, ingen sjukvard att tala om. Medellivslangden har gatt fran 49 till 40 ar det senaste decenniet, och i tavligen varldens fattigaste land vinner, kommer man pa en hedrande 8 plats av 179 tavlande.
Konflikten som pagatt lange pa vissa nivaer, men som vad jag forstar tog fart 2005-6, ar extremt komplex och saknar inga alltfor klassiska ingredienser. Sondrande kolonialmakt. Arvstvister mellan folkgrupper vid floden och pa slatten, samt nomadfolk. Etniska och religiosa konflikter pa ett otal nivaer ytterligare. Korrumperade ledare, statskupp pa statskupp. Befolkning som drivs pa flykt av alla parter, byar som branns.
Det finns sa mycket att gora..
Dagens briefing har pressats in trots somnbrist da det ICRC-drivna flygbolaget bara flyger imorgon fredag och nasta gang forst pa tisdag. Pa mitt sjukhus vantar malariaepidemi och 120% belaggning pa barnavdelningen.
Men idag har jag fatt reda pa att jag nog far semester! Men nu nar internet inte langre, och de hittills vad jag tycker ar ratt frekventa inlaggen kommer att komma mera sallan. A biEN TÔT.
kramar
katja
onsdag 20 augusti 2008
barfcelona 20 aug
Idag har jag gjort en av de konstigaste sakerna i hela mitt liv.
Jag har lamnat ett prov pa min handstill till mina nya operativa chefer har i barcelona, for att de skall har nagot att jamfora med om jag blir kidnappad.
Det sager lite om vad det ar for uppdrag jag skall ut pa.
Annu har ingen blivit kidnappad i RCA dock, och allt de sager till mig har ar att ingenting ar farligt sa lange man haller sig i byn Kabo, dit jag ju ska.
Jag har hittat taggen nu, och langtar verkligen efter att fa komma fram och jobba!
Ikvall gar planet fran paris till bangui. tank att man faktiskt skall aka till Ubangi!
katja
Jag har lamnat ett prov pa min handstill till mina nya operativa chefer har i barcelona, for att de skall har nagot att jamfora med om jag blir kidnappad.
Det sager lite om vad det ar for uppdrag jag skall ut pa.
Annu har ingen blivit kidnappad i RCA dock, och allt de sager till mig har ar att ingenting ar farligt sa lange man haller sig i byn Kabo, dit jag ju ska.
Jag har hittat taggen nu, och langtar verkligen efter att fa komma fram och jobba!
Ikvall gar planet fran paris till bangui. tank att man faktiskt skall aka till Ubangi!
katja
tisdag 19 augusti 2008
Barcelona
Man svar, man morrar, till vad nytta? Jag ar verkligen skitforbannad!
Faktum kvarstar. Jag har, trots att jag verkligen forsokte havda att man kanske kunde skjuta en dag pa min avfard, kommit till barcelona idag, for att det ansags mycket viktigt att jag var har redan idag, for att fa viktig information om mitt uppdrag.
bara for att fa reda pa att ingenting alls kommer att handa idag, jag ar valkommen att ta en ledig dag och aterkomma till kontoret imorgon formiddag.
fy fan.
aldrig har en ledig dag i barcelona tett sig mindre intressant. en dag till extra hemma hade varit 100% mer lediga dagar.
Faktum kvarstar. Jag har, trots att jag verkligen forsokte havda att man kanske kunde skjuta en dag pa min avfard, kommit till barcelona idag, for att det ansags mycket viktigt att jag var har redan idag, for att fa viktig information om mitt uppdrag.
bara for att fa reda pa att ingenting alls kommer att handa idag, jag ar valkommen att ta en ledig dag och aterkomma till kontoret imorgon formiddag.
fy fan.
aldrig har en ledig dag i barcelona tett sig mindre intressant. en dag till extra hemma hade varit 100% mer lediga dagar.
söndag 17 augusti 2008
Ängelholm, fjärilar.
På något sätt lyckades jag välja vilka Tshirtar som fick följa med, och bestämma mig för hur många par skor, trosor och strumpor som behövs under fyra månader. Och hur många avsnitt av Greys Anatomy som är nödvändiga för att hålla livsgnistan vid liv. Denna packning, 14.9 kg faktiskt, finns nu hos mig i föräldrahemmet, som är första steget på vägen mot Ubangi.
Därutöver är handbagaget tungt av böcker och övningsböcker i fransk grammatik.
Över huvudtaget har fokus fär förberedelse varit ett något annat denna gång, än när jag åkte till Darfur. Då bar jag dussintalet kilo medicinsk litteratur och hade investerat ansendliga mängder pengar i rätt skodon.
Nu har fokus mer legat på att ha med sig jeans, som någon högt uppsatt person inom Gränslösa senast hävdade var ett helt onödigt plagg att ha med ut i fält. Jag förbannade dennas namn i 6 månader. Dessutom har tid lagts ner på just att ordna just digitala nöjen till nyköpt stabil men liten extern hårddisk, och västerländska kosmetiska lyxartiklar att koppla av med.
Jag kommer att hamna i en kontext som är minst lika komplex som den i Darfur, och har också innan uppdraget försökt lära mig vad som finns att lära sig om den mystiska centrala republiken. Inte helt lätt. Återigen skall jag till ett område av världen som är randigt på Google earth, för att inte nog med satelliter har funnit stället tillräckligt intressant för att fotografera.
Jag är ganska nervös. Och känner mig liten.
Katja
Därutöver är handbagaget tungt av böcker och övningsböcker i fransk grammatik.
Över huvudtaget har fokus fär förberedelse varit ett något annat denna gång, än när jag åkte till Darfur. Då bar jag dussintalet kilo medicinsk litteratur och hade investerat ansendliga mängder pengar i rätt skodon.
Nu har fokus mer legat på att ha med sig jeans, som någon högt uppsatt person inom Gränslösa senast hävdade var ett helt onödigt plagg att ha med ut i fält. Jag förbannade dennas namn i 6 månader. Dessutom har tid lagts ner på just att ordna just digitala nöjen till nyköpt stabil men liten extern hårddisk, och västerländska kosmetiska lyxartiklar att koppla av med.
Jag kommer att hamna i en kontext som är minst lika komplex som den i Darfur, och har också innan uppdraget försökt lära mig vad som finns att lära sig om den mystiska centrala republiken. Inte helt lätt. Återigen skall jag till ett område av världen som är randigt på Google earth, för att inte nog med satelliter har funnit stället tillräckligt intressant för att fotografera.
Jag är ganska nervös. Och känner mig liten.
Katja
söndag 10 augusti 2008
gospel på essingetorget
Sitter i plyschbyxor på essingetorget. Det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig att jag om två veckor sitter i Kabo i Centralafrikanska republiken, i min egen hydda.
Jag menar, Kristofer satte ju just på en 3kronors gospelvinyl från stadsmissionen.
Min ambition är att få be er om att använda er som fält-terapi. Många vet hur viktigt det var för mig att få skriva hem till er om vad jag var med om i Darfur. Det kommer vara minst lika viktigt nu.
För tvivel, tvivel är min arvedel.
Klarar jag det här en gång till? Nu skall jag ju föreställa en form av erfaren doktor. Då får man inte tveka.
15 augusti stockholm-lund-ängelholm
18 augusti ängelholm-malmö
19 augusti malmö-barcelona
20 augusti barcelona-paris-bangui
Sen vet jag inte mer. Jag vet inte heller om jag kommer lyckas få iväg texter till denna blogg. Men jag skall verkligen verkligen försöka. För min skull.
katja
(som tycker att det känns helt sjukt att ha en blogg)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
