Jag befinner mig återigen i en av de där helt ofattbara, otroliga, bisarra stunderna som jag i efterhand inte kommer förstå att jag verkligen hamnat i.
Jag sitter på en sten, utanför en cementbyggnad. Klockan är fyra, och ljuset har så sakta börjat bli mildare och skuggorna längre. Det småblåser lite grann, lite som luftströmmen från en hårtork för det är verkligen varmt. På vägen som är ungefär 30 meter bort åker det förbi öppna lastbilar överfulla med packning, stolar, folk, getter, motorcyklar. Det dammar.
Jag har händerna ner i ett sår som täcker hela utsidan av underarmen på en ung man. Underarmen svullen till storleken av ett lår. Vi har just skurit bort död vävnad motsvarande just hela utsidan av armen, och det har forsat ut var. Jag tittar ner på muskler som är helt blottade. Sakta tänker jag att han använt minst 8 av 9 liv för att överleva så här långt.
Vi sliter för att rensa bort gräs och sedan länge intorkad jord ur såren. Inte så lätt, hela han är täckt.
Det går förbi en tupp.
Mannen kan inte komma till vårt sjukhus. Således har vi fått breda ut en presenning på en grusplan och söva honom där för att utföra kirurgin. Jag kokar inom mig för att vi tvingas göra som vi gör, men det är hans enda hjälp just nu. Lugn, lugn Katja, använd energin för att skriva en bra promemoria för att lobba för att få honom till ett bättre ställe. Där han inte sover på golvet. Där någon kan övervaka honom.
Soldater överallt. En full som vanligt. Den tuffaste av dem har skidglasögon bak och fram, plus hörlurar, plus ett annat par svarta solglasögon på näsan. Jaktkniv i bältet, kalashnikov på ryggen.
Sterila kompresser i denna omgivning känns ju lätt löjligt, men det gäller att hålla på principerna, så vi lägger om med sterila kompresser. Bandage. Därefter andra armen, med liknande skador.
Risken for stelkramp och kallbrand är enorm.
Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Repetition: Två sorters antibiotika, 2 sorters smärtstillande, högenergikex, 2 sorters stelkrampsvaccin. Har jag glömt nåt? Finns inte plats att glömma. Han har nog bara ett liv kvar att förbruka nu.
måndag 24 november 2008
måndag 17 november 2008
Brev hem
Jag kom tillbaks från semestern full av energi och idéer om hur förbättra patientfloden, kvalitet på förskrivning samt omhändertagandet av barn med AIDS.
Jag fann Kabo och mitt sjukhus helt annorlunda.
Stan är lamslagen, folk är rädda, och vi får inte gå utanför basen kvällstid.
Någon dag innan min hemkomst var det ett bakhåll på en beväpnad konvoj norr om stan. Civila lastbilar kom emellan. Ett tjugotal döda. Marknaden stängde, folk flydde till skogs, sjukhuset tömdes på patienter. Våra vakter var livrädda, och någon visste inte var deras familj fanns. Kvar fanns mitt team, som förberedde evakueringsplaner och uppdaterade katastrofförberedelser och diskuterade vem som skulle göra vad när och vem som fick/skulle stanna kvar om vi var tvungna att reducera teamet.
Sedermera har folk vänt åter till sina hem, vakten har hittat sin familj. Men alla känner nån som känner nån som dog, och stämningen är, trots att barnen leker på gatan igen och hojtar lika entusiastiskt varje gång de ser en på väg till sjukhuset, spänd. Sjukhuset har fått tillbaks en del av patienterna, men långt ifrån alla. Inte den lille för tidigt födde pojken som vägde 1.3 kilo vid födseln, som stridsdagen hade gått upp till 1.45 efter plikttrogen kängurumetod från modern, under nära bevakning av personalen. Sannolikheten är mycket stor att han är en form av sekundärt offer till striderna. Ett offer som aldrig syns i Reuters rapporter.
Under allt detta var jag på besök i grannprojektet, och det var FRUKTANSVÄRT frustrerande att inte kunna ta sig hem och hjälpa sitt team. Nu är jag äntligen här, men allt är som sagt annorlunda. Vi pratar elektrifiering av väntrum för att kunna använda som triage ifall många skadade skulle anlända samtidigt.
Igår var det ett anfall till, på samma plats. Ingen vet vad denna andra attack kommer att föranleda. Vi såg just en militärbil på väg mot sjukhuset, alla stelnade till och beredde sig på nya sårade, men det visade sig att de skulle hälsa på sina skadade vänner.
Flaskan med vodka som jag tog med mig från semestern kommer att förbli orörd, det är ingen som tänker bli full i dagens läge. Däremot har jag installerat nya mattor i vardagsrummet, samt ljusgirlanger. Man behöver hänga ihop i dessa dagar.
K
Jag fann Kabo och mitt sjukhus helt annorlunda.
Stan är lamslagen, folk är rädda, och vi får inte gå utanför basen kvällstid.
Någon dag innan min hemkomst var det ett bakhåll på en beväpnad konvoj norr om stan. Civila lastbilar kom emellan. Ett tjugotal döda. Marknaden stängde, folk flydde till skogs, sjukhuset tömdes på patienter. Våra vakter var livrädda, och någon visste inte var deras familj fanns. Kvar fanns mitt team, som förberedde evakueringsplaner och uppdaterade katastrofförberedelser och diskuterade vem som skulle göra vad när och vem som fick/skulle stanna kvar om vi var tvungna att reducera teamet.
Sedermera har folk vänt åter till sina hem, vakten har hittat sin familj. Men alla känner nån som känner nån som dog, och stämningen är, trots att barnen leker på gatan igen och hojtar lika entusiastiskt varje gång de ser en på väg till sjukhuset, spänd. Sjukhuset har fått tillbaks en del av patienterna, men långt ifrån alla. Inte den lille för tidigt födde pojken som vägde 1.3 kilo vid födseln, som stridsdagen hade gått upp till 1.45 efter plikttrogen kängurumetod från modern, under nära bevakning av personalen. Sannolikheten är mycket stor att han är en form av sekundärt offer till striderna. Ett offer som aldrig syns i Reuters rapporter.
Under allt detta var jag på besök i grannprojektet, och det var FRUKTANSVÄRT frustrerande att inte kunna ta sig hem och hjälpa sitt team. Nu är jag äntligen här, men allt är som sagt annorlunda. Vi pratar elektrifiering av väntrum för att kunna använda som triage ifall många skadade skulle anlända samtidigt.
Igår var det ett anfall till, på samma plats. Ingen vet vad denna andra attack kommer att föranleda. Vi såg just en militärbil på väg mot sjukhuset, alla stelnade till och beredde sig på nya sårade, men det visade sig att de skulle hälsa på sina skadade vänner.
Flaskan med vodka som jag tog med mig från semestern kommer att förbli orörd, det är ingen som tänker bli full i dagens läge. Däremot har jag installerat nya mattor i vardagsrummet, samt ljusgirlanger. Man behöver hänga ihop i dessa dagar.
K
söndag 2 november 2008
Tappa greppet
Kabo 2/11 2008
Jag springer som en galning mellan sjukhuset och basen. Arg, ledsen, och väl medveten om att det inte hjälper att jag springer. Patienten kommer sannolikt dö ändå. Men jag har tappat greppet och behöver springa för att få ur mig frustration. Jag springer för att hämta en medicin som jag inte tror kommer hinna hjälpa, som det inte är indicerat att börja behandla med akut en kväll. Men patienten är på väg att dö, och jag har gjort allt annat jag kan, och orkar inte stå bredvid och titta på när hon försvinner bort. Så jag springer, springer för allt vad jag kan. Jag sliter upp lådan till skrivbordet där nyckeln till apoteket ligger. Jag springer bort till lagret och sliter upp dörren. Sparkar lite extra på den för att få upp den snabbt. Och för att bli av med lite mer energi. Jag springer tillbaks med tablettasken i byxlinningen, förbi min projektledare, och min VD, som säkert, och helt berättigat, undrar vad fan jag håller på med.
Jag ville känna att jag inte hade hållit tillbaka nåt av det jag kunde ge henne. Även om det inte räckte. Och jag ville ge henne min energi och kraft. Jag ville visa för hennes föräldrar att vi kämpade. Jag orkade inte med att eventuellt behöva tänka “om jag ändå hade gett henne den där medicinen också, då kanske hon hade klarat det „.
Hon dog 12 timmar senare.
***
Morgonen efter: Jag hasar ur sängen som vanligt rädd att jag forsovit mig. 10 armhävningar, 20 situps. Den ädla avsikten att stundtals åka till vår airstrip och jogga har försvunnit i takt med att termometern har stigit upp mot gradtal som omöjliggör all form av vistelse i solen.
Vad skall man ta på sig idag då? Pösiga brallor och MSF-tshirt kanske? Jag bestämmer mig för att piffa till det med en sjal kring håret, och är rätt nöjd med resultatet trots allt. Jag råkar stöta till en tidning som en fin har skickat till mig, och ur den ramlar metro-klippen med min dagbok, och en skiva!! Hahaha, en skiva! Musik! Jag skuttar ut ur hyddan och jublar om upptäckten för Silvia. Jag rotar fram en dammig CD-bandspelare och ur den strömmar Hello Saferide: Vilken morgon! Detta skall firas med att öppna en burk tonfisk till frukost.
Teamet tror att jag tagit amfetamin för det är liksom ingen hejd på hur nöjd jag är. Silvia som såg mig och min depression när jag först kom, slänger ur sig nån kommentar om att summan av energin är konstant och att jag nu har tagit tillbaks för stor del av den gemesamma potten och måste börja dela med mig.
Men vad är det hon sjunger, fröken Norlin: “I wish I found a cure for HIV, I wish I was in Africa today”. Haha, alla hör, och tycker det är bäst i världen att vara just i den här frukosthyddan i Centralafrikanska republiken just nu, för vi är ju i Africa today!!! Plötsligt är det riktigt lyxigt att vara just här. (senare har jag lyssnat lite till och det är ju inte alls så texten är, men det
gör liksom inget).
Energin håller i sig hela dan. Jag rondar med min favoritsjuksköterska, ingen har dött, och mammorna kan alla mitt namn. Liksom tanterna som sitter och säljer Guava under det stora trädet utanför sjukhusporten. Det skänker frid och lugn åt en ensam humanitär själ när de ropar godmorgon varje morgon!
Mot kvällen är jag sprickfärdig av all möjlig inspiration, och blir tokfull på rödvin och billig rom och cola. Vi dansar utanför hyddorna, ackompanjerade av en playlist som jag komponerat speciellt för kvällen- lagom mix av Madonna, Whitney, MGMT, Joy Division, Elvis och Bruce Springsteen. Vakterna tittar storögt på kvinnfolken som studsar omkring som besatta.
Det var precis precis vad vi behövde !
Kram
katja
Jag springer som en galning mellan sjukhuset och basen. Arg, ledsen, och väl medveten om att det inte hjälper att jag springer. Patienten kommer sannolikt dö ändå. Men jag har tappat greppet och behöver springa för att få ur mig frustration. Jag springer för att hämta en medicin som jag inte tror kommer hinna hjälpa, som det inte är indicerat att börja behandla med akut en kväll. Men patienten är på väg att dö, och jag har gjort allt annat jag kan, och orkar inte stå bredvid och titta på när hon försvinner bort. Så jag springer, springer för allt vad jag kan. Jag sliter upp lådan till skrivbordet där nyckeln till apoteket ligger. Jag springer bort till lagret och sliter upp dörren. Sparkar lite extra på den för att få upp den snabbt. Och för att bli av med lite mer energi. Jag springer tillbaks med tablettasken i byxlinningen, förbi min projektledare, och min VD, som säkert, och helt berättigat, undrar vad fan jag håller på med.
Jag ville känna att jag inte hade hållit tillbaka nåt av det jag kunde ge henne. Även om det inte räckte. Och jag ville ge henne min energi och kraft. Jag ville visa för hennes föräldrar att vi kämpade. Jag orkade inte med att eventuellt behöva tänka “om jag ändå hade gett henne den där medicinen också, då kanske hon hade klarat det „.
Hon dog 12 timmar senare.
***
Morgonen efter: Jag hasar ur sängen som vanligt rädd att jag forsovit mig. 10 armhävningar, 20 situps. Den ädla avsikten att stundtals åka till vår airstrip och jogga har försvunnit i takt med att termometern har stigit upp mot gradtal som omöjliggör all form av vistelse i solen.
Vad skall man ta på sig idag då? Pösiga brallor och MSF-tshirt kanske? Jag bestämmer mig för att piffa till det med en sjal kring håret, och är rätt nöjd med resultatet trots allt. Jag råkar stöta till en tidning som en fin har skickat till mig, och ur den ramlar metro-klippen med min dagbok, och en skiva!! Hahaha, en skiva! Musik! Jag skuttar ut ur hyddan och jublar om upptäckten för Silvia. Jag rotar fram en dammig CD-bandspelare och ur den strömmar Hello Saferide: Vilken morgon! Detta skall firas med att öppna en burk tonfisk till frukost.
Teamet tror att jag tagit amfetamin för det är liksom ingen hejd på hur nöjd jag är. Silvia som såg mig och min depression när jag först kom, slänger ur sig nån kommentar om att summan av energin är konstant och att jag nu har tagit tillbaks för stor del av den gemesamma potten och måste börja dela med mig.
Men vad är det hon sjunger, fröken Norlin: “I wish I found a cure for HIV, I wish I was in Africa today”. Haha, alla hör, och tycker det är bäst i världen att vara just i den här frukosthyddan i Centralafrikanska republiken just nu, för vi är ju i Africa today!!! Plötsligt är det riktigt lyxigt att vara just här. (senare har jag lyssnat lite till och det är ju inte alls så texten är, men det
gör liksom inget).
Energin håller i sig hela dan. Jag rondar med min favoritsjuksköterska, ingen har dött, och mammorna kan alla mitt namn. Liksom tanterna som sitter och säljer Guava under det stora trädet utanför sjukhusporten. Det skänker frid och lugn åt en ensam humanitär själ när de ropar godmorgon varje morgon!
Mot kvällen är jag sprickfärdig av all möjlig inspiration, och blir tokfull på rödvin och billig rom och cola. Vi dansar utanför hyddorna, ackompanjerade av en playlist som jag komponerat speciellt för kvällen- lagom mix av Madonna, Whitney, MGMT, Joy Division, Elvis och Bruce Springsteen. Vakterna tittar storögt på kvinnfolken som studsar omkring som besatta.
Det var precis precis vad vi behövde !
Kram
katja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
