Innan regnet faller

Kabo 28 augusti 2008

Det är just den här tiden, tiden precis innan det börjar regna, när det blir helt stilla, när det enda man hör är det dova mullret från sjukhusets generator samt jublet från de som spelar volleyboll just utanför porten, det är just den tiden som är den bästa tiden i Kabo. Klockan är 16.15, och jag borde organisera mig och jobba och planera, men jag vet inte var jag skall börja, så jag började med det här istället.

Vi har allt från ökensol till djungelfukt till småsnål vind och faktiskt lite kyla annars. Här i Kabo, Prefecture Sanitaire de L’Ouham, Region Sanitaire No 3, Republique Centrafricaine.

Jag fick nästintill andnöd när jag landade här den 22. Det är verkligen längst bort i hela världen, längst in i hjärtat av L’Afrique noir, och väldigt väldigt litet. Det känns som att hela Kabo är stort som Medborgarplatsen, men det är nog lite underdrivet. Men det var ju det här jag ville åt. Och varje gång jag skäms över att inte förstå franskan runtomkring mig, eller inte lyckas uttrycka mig, så försöker jag berätta för mig själv en gång till att det faktiskt aktivt var det här jag sökte. Djungelsjukhus i fransktalande land, here we come. Ta tjuren vid hornen, fröken.

Min ganska nybyggda vita hydda liger 15 steg från kontoret, som I sin tur ligger 150 steg ifrån sjukhuset. Samtidigt ser jag mer eller mindre rakt in i sjukhusapoteket från mitt fönster. Ungefär så stor är min värld på pappret, men när jag första gången rullade in på gården tyckte jag att den kändes ännu mindre. Nu känns den större. Vissa dagar kommer man på sig själv att inte ha varit utanför staketet ens. Det känns litet udda.

Det är grönt grönt grönt. Det växer bananer i köket.

Det som i Darfur stundtals ekade i kväll och natt, nämligen pilska åsnor och ljudet av enstaka kulsprutesalvor, är i Kabo istället en outtröttlig och makalöst kraftfull orkester av paddor och syrsor. Men stjärnhimlen ar densamma, så otroligt fantastisk! Och rakt över allt skär vintergatan.

Förutom att logotypen är densamma, är det inte mycket som är likt arbetet i Darfur, vilket har varit något av det svåraste för mig efter ankomst. Jag får anledning att återkomma till det tror jag. Jag drabbades i alla fall direkt efter ankomst hit av en makalöst stark längtan till Darfur och alla människor jag träffade där. Jag satte mig på mina höga hästar och hävdade i ungefär en dag bestämt att ingenting kunde bli lika bra som där, och hur skulle jag klara av det här i 4 månader. Jag grät, tyckte synd om mig själv och skrev dramatiska, självömkande mail.

Som tur är har jag ramlat ner ifrån de där hästarna, och har ju naturligtvis upptäckt att alla i mitt team är jättefina, om än annorlunda än alla trendiga 30-somethings i kebkabiyah.

Jobbet kommer bli sjukt utmanande, svårt, och roligt.

Vi äter ris med kött varje dag. Banan och havregrynsgröt varje morgon (fast det är bara jag som gillar havregrynsgröt).
Vänta, nu var det nån som frågade om jag vill ut och ta en öl.. Ha! Går det? Shit, vad spännande!

Kram

katja