Kabo 18 september

Jag kom på mig själv häromdagen, med att reagera med förvåning vid åsynen av en person med grått hår. Först fattade jag inte varför. Sen kom jag på att det är för att man nästan aldrig ser personer med grått hår här. Folk lever inte länge nog för håret att gråna.

Dagarna flyger fram här i mörkaste Afrika. Det känns stundtals som att man står på samma ställe dagarna i ända, och snurrar runt varv efter varv utan att komma någonstans, för att det hela tiden ramlar på en nya saker att ta tag i. Små som stora.

Jag har åkt på min första utflykt, till ett hälsocenter 45 km härifrån, i Farazala, som jag nu efter att fröken Lorena Moyano från Cordoba i Argentina åkt hem, också är ansvarig för. Otroligt skönt att komma utanför stan! Det hade regnat under natten, vilket innebär att vi körde mer eller mindre i en flod hela vägen. Jag upphör aldrig att beundra Toyota Landcruisers. De är närmast amfibiefordon!

Naturen består av halvskog och högt gräs. Mangolundar, träsk och bruna fyrkantiga hyddor av soltorkat tegel, med halmtak.

Någon har skrämt upp mig med att prata om frekvensen kobror per kvadratkilometer. Och genom att berätta att de sett en styck i en pöl på gården, och en utanför den öppna hydda där vi vanligen äter mat och hänger. Självklart är de av arten spitting cobras, de som spottar för att förblinda innan de biter. Jag är livrädd och stampar i marken hela tiden när jag går! De sannolikt något mer frekventa paddorna ger mig regelbundet en chock när de hoppar fram ur buskarna. Det hjälper föga att alla säger att ormarna är mer rädda för mig. Jag är stigmatiserad av “Ett med naturen”.

***

Jag skulle vilja tacka alla alla för de fina saker ni skrivit till mig efter mitt förra blogginlägg. De mailen betyder hela världen. Att kunna dela med sig av det här är som jag redan sagt livsviktigt för att inte tappa orienteringen helt och hållet.

Sanningen att säga är jag fortfarande spak efter förra veckans jourer. Fast jag börjar hämta mig. Och jag blev riktigt upplivad av dagens projekt att försöka hitta på ett system för att få personalen på barnavdelningen att tvätta händerna under ronden. Detta slutade med att jag och Silvia som egentligen är här för att jobba med vatten och sanitet, men som fått hoppa in som logistiker för att ingen annan finns, stod och hällde ut rengöringsmedel i liksom ett plastjuver, för att jag skulle kunna ta flaskorna till mitt handtvätts-kit. Därefter hade jag en diskussion med Benoit, personalchef på sjukhuset, om vem som kunde tänkas vara ansvarig för att fylla på flaskorna med vatten varje dag, och byta ut den efter ronden smutsiga handduken att torka händerna på. Och var skall lagret vara? Vem tvättar handdukarna? Benoit hade idag på sig en blåorange dräkt med vita elefanter på. Därefter letade jag upp MSFs hygienguide och satte mig att tillverka ett plakat som skall sitta på alla dörrarna på sjukhuset, om hur och när tvätta händerna.

Jamen, man gör liksom lite av varje, va.

Dagens höjdpunkt var att uttorkade, undernärda Kristine mår lite bättre, och att personalen på barnavdelningen har börjat rapportera vilka ungar som kräver mer uppmärksamhet och övervakning än andra, till varandra när skiftet byts! Min ide! Mitt tjat!


katja