Kabo 30 septembre

Det har varit många ögonblick den här veckan. Sådana när man plötsligt tycks ta ett foto på, eller frysa, verkligheten en minut, och frågar sig själv- är jag verkligen här??

5 ögonblick:

Klockan är säkert inte så mycket en lördagkväll, men hela Kabo är tyst, förutom vår bas. Ingen tam tam någon annanstans. Men jag har lyckats leta fram en flaska av vad som är helt omöjligt att bestämma om det är whisky, cognac, brandy, likör, alltså GBA-general brown alcohol. Rachelle har druckit för mycket av den och svimmar och bryter på vägen ett papayaträd. Silvia och Pieter bär först Rachelle till sängen, därefter följer en exalterad diskussion om var vi skall gömma papayan, så att ingen hittar liket imorgon. Så gott det går dånar Leftfield från Pieters små iPod-högtalare. Jag är i FULLSTÄNDIG extas och dansar ömsom med en stol, ömsom gör jag höga knän kring bordet. –FRYS-. Det behövs tydligen GBA och en belgisk barnmorska med bra musiksmak för att få fart på expatlivet.

Gräset är liksom mer som vass och hela tiden kring 2 meter högt. Det omger den 4 meter breda vägen på båda sidor, och man ser bara det rödbruna gruset framför sig. I cirka tio meter innan gräset täcker sikten helt. Fast vägen är ju forstås mer flod. Fantastiska fåglar, klarröda och svarta flyger omkring och sätter sig och gungar på grässtråna. Plötsligt skymtar ansikten fram bland grässtråna, med mycket mycket breda vita leenden, under kanske högar av grenar som snörts ihop på huvudet. – FRYS- Lokalbefolkning som flytt ut i gräset för att vår bil kommer förbi. Det ser helt otroligt roligt ut när tre knyten på rad guppar fram ovanför gräset. Underst en klut, följt av en skål, fylld med majskorn, kanske en låda mathjälp från Unicef, en filt, 7 stearinljus och ofelbart ett paraply överst! Att ta till när sol och regn blir för hårda. Under denna lilla trave en makalöst vacker kvinna. Kanske på väg till marknaden.

Vad är det här för sörja egentligen? Någon sorts gummi pasta, två sorter. Denna skall ätas med händerna och doppas i antingen en radioaktiv chilisås, eller en något snällare sås faktiskt med fiskbitar i. Tittar man sig omkring sitter man mitt på en grusplan, med vägen just bredvid, de där fyrkantiga hyddorna runtomkring. Det serveras supersött te och vi hänger med personalen från Poste de Sante i Farazala. Runtomkring loppbitna hyndor, kvinnor som flätar håret på varandra, barn som framförallt har tröjor och inga byxor och som liksom dansar lite varstans. Det är skymningsljus. Min blick fastnar på en mormor kanske 100 meter bort, som sitter på en plastmatta utanför hyddan, och leker med sina två sannolikt barnbarn. Den ena, kanske 3 år gammal, har en gul för stor långärmad tröja på sig, och använder den mer som en poncho än en tröja, det vill säga en arm fram som en snabel, en bak på ryggen, och resten runtomkring. Frys.

Klockan är kanske åtta och det är nattsvart. Ingen har orkat göra någon mat, trots att kocken har skickat med båda pasta att koka, samt bolognese på burk. Dessutom har vi ingen gryta med oss, och den där eldapparaten som vi vanligen använder för att värma upp tryckkokaren för sterilisation av våra instrument, den funkar inte. Moussa chaufför firar Ramadan, och har liksom slutat äta även efter att solen går ner, så han backar inte upp det här projektet med mat så mycket ändå. Således: Bröd, La vache Qui Rit, banan, jordnötter och tack så otroligt mycket för det initiativet, faktiskt lite belgisk choklad och 7-årig rom. Det är jag, Moussa, Eloi och Pieter. Vi är på utflykt till Farazala och skall tillbringa natten på hälsocentralen. Moussa har backat bilen upp mot trappan, och vi ligger på trappavsatsen och har kurs i kortspelet Uno. Klassiskt förekommande på mission med MSF. Moussa domnar av då och då, med sin transistorradio tryckt emot örat för att inte missa de franska nyheterna. Eloi förlorar stort, trots våra tappra försök att lära honom tricksen i detta ljuva kortspel. Plötsligt skymtar lite figurer fram i natten, sakta vankande emot oss. En kvinna med värkar på väg till oss för att föda, blir ingen mer sömn den här natten..

Jag och Pieter sitter ihopträngda i framsätet. Hela bakdelen av jeepen är full av patienter, förutom ena hörnet, där Eloi sitter inpackad, med en papplåda med en tupp i i knät, att ta hem till Kabo. Två rejält medtagna kvinnor med svår blodbrist respektive malaria backas upp av var sin familjemedlem, dropppåsarna hänger i fönsterkarmen. Båda kräks, och jag bannar mig själv att jag inte kom ihåg från Darfur att man ALLTID måste ha med sig kräkpåsar till kvinnorna. Vår favoritpassagerare i bilen är annars ungen med kwashiorkor, som utan att överdriva gråter HELA vägen hem, 2 timmar. Kopplingen har pajat, så Moussa får starta om bilen varje gång vi kör ner i en större vattenpöl, och som ni kanske har förstått finns det många såna på vägarna här. Den enligt säkerhetsreglementet obligatoriska telefonen har vår operativa chef glömt ge oss, och vi dividerar om vems felet egentligen är. Går bilen sönder här mitt ute i vildmarken är vi alltså fast utan att kunna kommunicera med omvärlden, tillsammans med kräkande patienter, en hungrig chaufför, en gråtande unge och en tupp. Hela situationen är vanvettigt tragikomisk och framkallar plötsligt ett otroligt förlösande skrattanfall. Allt under överinsyn av en hög förvånade locals och en tupp. FRYS.

Kram

katja