Kabo 11 oktober

Man skulle också kunna säga att jag bor i the garden of Eden. Varje frukost går vi och plockar grapefrukt från våra egna träd. Grenarna är så tunga av frukt att de knäcks. Därutöver kan vi plocka guava, papaya, citroner, bananer. Stora buskar bouganvillea hänger över sandsäckarna som omger vårt safe room, som skall utnyttjas om det blir våldsamt och vi inte har en väg ut. Detta rum är bla utrustat med en låda med förnödenheter som snickers och bönor. Därutöver växer buskar med gardenior, och sedan en vecka eller så också små små skott som skall bli svenska sommarblommor! Jag har helt trashat ekosystemet.

Jag bor i en vitkalkad oval hydda med blå grund och halmtak. En groda som jag döpt till Artur har flyttat in. Vi skrämmer gemensamt livet ur varandra varje kväll. Själv tror jag han bestämt sig för att stanna för att livet i rummet är en fest på myggor som letar sött lite vitare blod.

Mitt största insektsproblem är dock inte mygg, utan ett kryp som jag ännu inte identifierat, som mer orsakar brännblåsor som spricker, aldrig slutar klia, och aldrig läker. Fötterna fulla, just snyggt.

Världen blir mindre och mindre och jag insåg just att jag inte sett annat än bas och sjukhus på en vecka. Det finns annars inte mindre än 3 barer i Kabo! Chez Ami, chez jaques och la cafeteria. Den första är liksom som en gård med lite stolar, skarpt ljus och ibland musik, inte så illa ändå. Cafeteria har generellt sett lite för mycket soldater i klientelet, så dit går jag bara för att dricka varm läsk på söndageftermiddagarna. Chez jaques är det egentligen svårt att se att det är en bar, för det ser vid första anblick ut som en övergiven gris-stia i soltorkat tegel och bast vid vägen. Men går man in där och sätter sig på en av de 4 skrangliga stolarna, kommer det vanligen någon och frågar om man vill ha öl.

I söndags vaknade jag av att rachelle vrålade att jag skulle kalla på henne på com-radion när jag vaknade för hon skulle gå och kolla på tam tam (RCAs svar på djembe).. När jag väl gick upp var basen övergiven. Jag kallade men ingen svarade givetvis. Sagt och gjort, får väl göra som alla andra och gå mot ljudet av trummorna. 10 minuter och en hög galna ungar senare möts jag av en makalös syn. 6 genomsvettiga pojkar i mattsvarta dumstrutar och bastkjol som dansar och svänger höfter i vanvettig takt i ring kring en hydda. Omgivna av 200 pers som trummar och dansar med. Kvinnor med folie, tomma påsar av Plumpy Nut (högenergipasta till undernärda barn), tomma cigarettpaket och bitar av överlevnadsfilt i guldfärg i håret. Det är säkert 35 grader varmt. Det visar sig att detta är en omskärelserit. Pojkarna är alla från kvarteret och de dansar runt alla de respektive hus som någon av dem bor i. De har just tillbringat en månad i djungeln, under ledning av nån elaking som har skurit djupa sår i ryggen på dem, för att härda, och för att sona de bus de har gjort fram tills nu, som deras föräldrar inte kunnat straffa dem för. De har dansat sedan klocka fyra på morgonen, och jag kom dit vid 10-tiden. 6 timmar i hettan, och de skulle dansa till solnedgång vid 6-tiden på kvällen. Jesus… Folk strömmar till och från från alla håll. Fulla unga män i peruk och nylonblommor i håret. En del med mer traditionell klädsel. Svett, damm, yra, solsting och tamtam.

Vad skall jag säga om jobbet. Det är verkligen upp och ner. Vissa dagar tycker man att man gör nåt, nåt bra. Att folk lyssnar och lär. Att barnen blir bättre omhändertagna. Och hon som kom in och var i chock på grund av en uttorkning, hon som var så nära att dö att hjärtat slog oregelbundet och kroppen var kall, hon överlevde ju trots allt. Andra, som idag, måste man dricka öl till lunch för att en unge till har dött, som man hade kunnat rädda om instruktioner hade följts. Och hon med uttorkningen som nästan dog, hon är uttorkad igen för att övervakningen har brustit och alla skyller på att mamman inte gör vad hon ska. Fruktansvärt frustrerande, och fruktansvärt svårt att behålla besinning, och styrfart. Jävla jävla jävla skit.

Jag har, hör och häpna, skrivit månatlig rapport nummer två på franska, om det epidemiologiska läget i region sanitaire nr 3, sous-prefecture kabo. Något av ett skämt att försöka analysera saker och ting på ett språk som man inte kan säga « sladd » på. Men jag har lärt mig många fina uttryck, som ord för understödja, hantera, stigande/sjunkande frekvens. Likaledes en kvartalsrapport om effekten av vårt program för tuberkulos. Ha!

För att göra bilden komplett, och för att bilden av livet skall framstå som precis så absurt som det är, kan jag säga att Paris Hiltons kille NÄSTAN kom hit för att sjunga för barnen. Helt sant. FATTAR NI VAD SJUKT!! Han är tydligen ambassadör för Unicef.

A la prochaine

katja