Tappa greppet

Kabo 2/11 2008

Jag springer som en galning mellan sjukhuset och basen. Arg, ledsen, och väl medveten om att det inte hjälper att jag springer. Patienten kommer sannolikt dö ändå. Men jag har tappat greppet och behöver springa för att få ur mig frustration. Jag springer för att hämta en medicin som jag inte tror kommer hinna hjälpa, som det inte är indicerat att börja behandla med akut en kväll. Men patienten är på väg att dö, och jag har gjort allt annat jag kan, och orkar inte stå bredvid och titta på när hon försvinner bort. Så jag springer, springer för allt vad jag kan. Jag sliter upp lådan till skrivbordet där nyckeln till apoteket ligger. Jag springer bort till lagret och sliter upp dörren. Sparkar lite extra på den för att få upp den snabbt. Och för att bli av med lite mer energi. Jag springer tillbaks med tablettasken i byxlinningen, förbi min projektledare, och min VD, som säkert, och helt berättigat, undrar vad fan jag håller på med.

Jag ville känna att jag inte hade hållit tillbaka nåt av det jag kunde ge henne. Även om det inte räckte. Och jag ville ge henne min energi och kraft. Jag ville visa för hennes föräldrar att vi kämpade. Jag orkade inte med att eventuellt behöva tänka “om jag ändå hade gett henne den där medicinen också, då kanske hon hade klarat det „.

Hon dog 12 timmar senare.

***

Morgonen efter: Jag hasar ur sängen som vanligt rädd att jag forsovit mig. 10 armhävningar, 20 situps. Den ädla avsikten att stundtals åka till vår airstrip och jogga har försvunnit i takt med att termometern har stigit upp mot gradtal som omöjliggör all form av vistelse i solen.

Vad skall man ta på sig idag då? Pösiga brallor och MSF-tshirt kanske? Jag bestämmer mig för att piffa till det med en sjal kring håret, och är rätt nöjd med resultatet trots allt. Jag råkar stöta till en tidning som en fin har skickat till mig, och ur den ramlar metro-klippen med min dagbok, och en skiva!! Hahaha, en skiva! Musik! Jag skuttar ut ur hyddan och jublar om upptäckten för Silvia. Jag rotar fram en dammig CD-bandspelare och ur den strömmar Hello Saferide: Vilken morgon! Detta skall firas med att öppna en burk tonfisk till frukost.

Teamet tror att jag tagit amfetamin för det är liksom ingen hejd på hur nöjd jag är. Silvia som såg mig och min depression när jag först kom, slänger ur sig nån kommentar om att summan av energin är konstant och att jag nu har tagit tillbaks för stor del av den gemesamma potten och måste börja dela med mig.

Men vad är det hon sjunger, fröken Norlin: “I wish I found a cure for HIV, I wish I was in Africa today”. Haha, alla hör, och tycker det är bäst i världen att vara just i den här frukosthyddan i Centralafrikanska republiken just nu, för vi är ju i Africa today!!! Plötsligt är det riktigt lyxigt att vara just här. (senare har jag lyssnat lite till och det är ju inte alls så texten är, men det
gör liksom inget).

Energin håller i sig hela dan. Jag rondar med min favoritsjuksköterska, ingen har dött, och mammorna kan alla mitt namn. Liksom tanterna som sitter och säljer Guava under det stora trädet utanför sjukhusporten. Det skänker frid och lugn åt en ensam humanitär själ när de ropar godmorgon varje morgon!

Mot kvällen är jag sprickfärdig av all möjlig inspiration, och blir tokfull på rödvin och billig rom och cola. Vi dansar utanför hyddorna, ackompanjerade av en playlist som jag komponerat speciellt för kvällen- lagom mix av Madonna, Whitney, MGMT, Joy Division, Elvis och Bruce Springsteen. Vakterna tittar storögt på kvinnfolken som studsar omkring som besatta.

Det var precis precis vad vi behövde !

Kram

katja